[stäng]

De urlakar livescenen

Jag sätter morgonkaffet i halsen och blir återigen så där irriterat småsur när jag läser tidningen. I GP den 16e augusti, intervjuas nämligen miljöförvaltningens Björn Närlundh som berättar om sina ljudmätningar under Göteborgskalaset. Det som gör mig sur är inte de astronomiskt idiotiska decibelgränser som satts upp, utan det faktum att herr Björn och hans kompanjoner tycks så glada och nöjda med sig själva. Utan att inse vad det egentligen är de håller på med.

Vi tar det hela helt från början. Decibelgränserna som införts lyder enligt följande. Ljudvolymen på en spelning får inte överskrida 100 decibel som medelvärde och den högsta ljudtoppen får inte vara högre än 115 decibel. Alla som håller på med konserter och framförallt tycker om att gå konserter vet att det är decibelgränser som är genant låga och som i flera fall (främst i rock och hårdrockssammanhang) kan ta udden av vilken förnämlig spelning som helst. Hur som helst är det i alla fall Björn Närlundhs jobb att se till att dessa gränser följs, ett jobb som han tycks gå in för med liv och lust. Nog sagt om gränserna, de är oförståeliga, men inte mycket att göra åt. Däremot kan man skarpt ifrågasätta Närlundh och dennes kompanjoner som uppenbart tycker det är ett roligt och givande att följa upp ljudvolymen. Är de upplockade från botten av en container? Har de ingen erfarenhet av musikkonserter över huvud taget?

Det miljöförvaltningen håller på att med gott mod göra, är att i ett längre perspektiv urlaka livescenen. Närlundh berättar i artikeln i GP om att banden på frihamnspiren klarade ljudgränserna en viss dag. Jo tack Björn jag vet! Jag spelade där själv och det låga ljudet ledde till uselt scenljud och en inte helt lyckad ljudbild utåt. Faktum är att jag även beskådade flertalet konserter på piren och ständigt var ljudvolymen ett gissel. Musik ska kännas live, annars kan man stanna hemma. När ljudteknikerna tvingas skruva ner volymen försvinner känslan och lyssningsupplevelsen. Men det hinner väl Närlundh och company inte uppfatta, de är väl allt för fullt sysselsatta med att slicka sig om munnen över att deras mätare visar ett värde under det tillåtna.

Den intervjuade fortsätter att slå sig för bröstet och proklamerar att de faktiskt bara uppmätte 92 decibel på en Streaplers-konsert och att det inte var någon som klagade på låg ljudvolym. Alla verkade tydligen nöjda. Gick Närlundh möjligen runt och frågade folk? Eftersom han själv tycker att det var en så perfekt ljudvolym där, tillhör han månne den ålderskategori som utgör större delen av Streaplers-fans? I så fall, ska han låta bli att ha något att göra med sådant han inte kan något om, ljudet på rockkonserter.

I storebrorssamhället Sverige kommer vi nog ständigt att behöva dras med den här typen av korkade påfund. För visst är det samhällets uppgift att se till så att dess invånare inte drar på sig hörselskador! De har absolut inget ansvar själva att skydda sin hörsel! Jag blir sur, jag ältar, men jag tänker fortsätta att göra det. Enligt mig är det upp till var och en att ta ansvar för sin egen hörsel, det är inget någon annan ska behöva göra. En konsert är inget jävla dagis. Mitt förslag lyder fortfarande, man bör få spela över gränserna om man har tydliga anslag om att ljudvolym är farligt och därmed delar ut gratis öronproppar till besökarna. Ett förslag som jag vet är en utopi i Sverige. Gränserna kommer finnas kvar och Närlundh med kompanjoner kommer fortsätta att med berått mod se till så att konsertbesökarna i Göteborg inte får ut den totala upplevelsen av spelningarna. Jag blir så trött irriterad och småsur på människor som uppenbart tycker om vad de gör utan att veta vad det egentligen leder till. När Närlundh upphetsat jublar över en 92 decibels-mätning är han samtidigt en del i det maskineri som förstör för livepubliken. Dem som han tror han främjar.

Mikael Mjörnberg 2005-08-30

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer