Joyzine

[stäng]

Fem korta

Olle Carlsson

Fem korta frågor till fotografen Olle Carlsson, med flertalet bandfotograferingar på sitt samvete…

Hur kommer det sig att man börjar intressera sig för fotografering av musikaliskt relaterade motiv?
Sedan jag fick min första skiva, inget mindre än Nirvanas "Nevermind", av min syster på min 9-årsdag har jag ständigt varit fascinerad av skrammel i all dess form. Jag började spela gitarr i fyran och började repa seriöst i sjuan, var på hela rock-kulturen alltid varit en självklarhet. Av någon idiotisk anledning, vid 16 års ålder när allt gick bra, började jag hata allt vad skitiga brallor och distade gitarrer innebar och sket därför helt i allt. Just då tyckte jag allt bara handlade om trender precis som vilket försäljningsjippo som helst. När livskrisen kom vid 19 års ålder visste jag inte vad jag ville göra av livet och beslutade mig för att börja plåta, helt oberoende av om jag skulle gilla det eller inte. Automatiskt började jag då plåta en del polare som lirade i band, så bandjobben rullade in helt oundvikligt även om den biten knappast var mina mål som fotograf. Jag har alltid varit mer fascinerad av renodlade porträttfotografer så som Paolo Roversi, Anton Corbijn, Herb Ritts, Francesca Woodman, Jan Saudek och så vidare...

Vad kännetecknar enligt din synvinkel en riktigt bra bandbild?
Jag gillar efterarbetet och "mörkrumsarbetet" väldigt mycket. Jag lägger mitt intresse kring dessa bilder och mer specifierat bilder med stenhård kontrast, utan att bilden bara blir svart och vit gröt. Det är inte svårare att förstå än att man inte gillar plattor med värdelöst ljud helt oavsett kreationen. Så den ultimata bilden är väl helt enkelt en grym kreation med öppen, personlig prägel, samtidigt som efterarbetet är lika bra.

Vilka är de fem roligaste artisterna du fotograferat?
Antalet tillfredställande artistfotograferingar är inte många och man har för det mesta bara velat gå därifrån, om det inte vore för att man har en betalande kund att tänka på. Det råder en oerhörd nonchalans och rockstar-wannabe-attityd hos det flesta människor, hur katastrofalt dåligt ett band än är. När jag plåtade Ville Valo från HIM hade vi kul. Han var i allmänhet väldigt respektingivande och lojal på samma gång som han förstått att allt inte handlar om att se så hård och brutal ut som möjligt på bild. Sådant blir ganska löjligt så länge man inte heter George Fisher i Cannibal Corpse . The Haunted är roliga att fotografera, liksom Soilwork , mycket kanske för att man har roligt ihop mer än att bara dyka upp som en intetsägande pressfotograf i fem minuter. Det känns även kul för mig själv eftersom Soilworks "The Chainheart Machine" (1998) och Haunteds självdöpta skiva (1998) är två av mina absoluta favoriter inom hårdrocken. Fotograferingen med Danzig kan väl nästan ses som rolig då jag aldrig träffat en person som verkligen lekte kolossalt hård på heltid. Han kanske hade en katastrofal baksmälla, vad vet jag. Jag hjälpte en bekants kompis som var strippa med bilder en gång, hon var fullständigt galen och hämningslös, slängde tusenlappar på mig och gick efter 20 minuter, som om fotograferingen var lika betydelsefull som ett paket cigg i en kiosk. En lustig upplevelse.

Vilka fem artister skulle du helst av allt vilja fotografera?
Jag har nog inga drömfotograferingar längre då jag mentalt helt sadlat om till att driva igenom mitt eget rockprojekt i Los Angeles, på gitarr och sång. Thåström är väl egentligen den enda artist jag verkligen skulle vilja fotografera eftersom han och Kurt Cobain är de absolut enda musiker jag tagit på allvar. Vilket också är lite konstigt då jag inte ens försökt få tag på hans management. Fotografambitionerna har nog helt enkelt aldrig varit att fotografera idoler utan snarare att jag vill utvecklas själv som artist och vara en som folk vänder sig till för att jobba med. Men en samlig enorma, egna mörkrumsoriginal på tragiskt avlidna rockrevolutionärer hade varit något.

Vad tycker du saknas inom musikfotograferingen av idag? Några nya grepp som du skulle vilja se användas flitigare?
Det generella problemet är att det råder dålig kommunikation mellan artist och fotograf. Båda jobbar för det mesta i olika riktningar och kompromisserna blir oftast dåliga. Den personliga prägeln och artisternas egen personlighet är svår att få fram under en kortare fotografering, särkilt när band är fullständigt ointresserade att blotta sitt eget jag framför kameran. Annars kan jag tycka att sedan den digitala revolutionen tog över det mesta av mediala fotografier känner jag ett konstant illamående. Inte för att jag har något emot digital teknik utan för att det mesta som publiceras knappt är efterarbetat, och en orörd, digital bild ser inte bra ut till skillnad från ett klassiskt negativ. Om världen var nersölad i svart-vit fotografering i sann Anton Corbijn-anda hade i alla fall jag varit lite lyckligare. Annars tycker jag hela musikindustrin gömmer sig bakom en pretentiös, påhittad dimma av allt annat än personlig ärlighet så jag sympatiserar egentligen inte för några förbättringar.