Joyzine

[stäng]

Intervju

Sonic Syndicate

I konkurrens med 1500 andra suktande metalband kammade Falkenbergs Sonic Syndicate hem första priset i Nuclear Blasts demotävling. För detta belönades de med ett skivkontrakt hos bolagsbjässen, något som tagit bandet ett rejält steg närmare toppen, men även haft sina baksidor. Joyzine pressade tillsammans med sångaren Richard Sjunnesson och basisten Karin Axelsson in sig i en trång barack på Arvikafestivalen för att förhöra sig om vart det egentligen barkar.

– Mina polare hemma i Falkenberg kom och sa att det var en gubbe som gick omkring på stan i Sonic Syndicate-tröja och jag svarade dem att det är min eller Karins farsa, skrattar gruppens ene vokalist Richard Sjunnesson och nickar mot basisten Karin Axelsson som sitter bredvid honom.
Vi har flytt regnet som på en eftermiddag förvandlat Arvikafestivalen från en festplats till ett misärens näste och sitter hoptryckta i en barack modell mindre bakom festivalens minsta scen Lyran. De två musikanterna tycks dock inte allt för nedslagna över att marken utanför sekund för sekund förvandlas till djupare och djupare lervälling utan pratar glatt i munnen på varandra vad för frågeställningar som än dyker upp. Vi har precis avhandlat att hälften av medlemmarna i gruppen är släkt och kommit fram till att föräldrar och släktingar trots gruppens hårda framtoning tycks uppskatta den musik som nyligen såg dagens ljus på Nuclear Blast-debuten ”Only Inhuman”. Episoden ovan understryker väl det hela.
– Min pappa brukar ta på sig tröjan när han åker på konferens, fyller Karin i.
– Det är bara mormor som fortfarande tycker att det är en lite underlig orkester, konstaterar Richard.

Ett castat band?
Men det är knappast för att diskutera släktens gillande eller ogillande som jag slutit upp med två sjättedelar av Sonic Syndicate den här regnvåta lördagskvällen. Anledningen är till viss del giget som gruppen senare ska komma att genomföra på Lyran-scenen, men stavas främst ”Only Inhuman”, skivan som Falkenbergs-gänget efter hårt kämpande i underjorden och en skivrelease genom amerikanska Pivotal Rockordings fått chansen att släppa på den renommerade Nuclear Blast-etiketten.
Sättet hur bandet kom att signas till bolaget har dock blivit omdiskuterat. I en tävling där 1500 band ställde upp valdes Sonic Syndicate ut som det bästa och belönades med ett kontrakt. Spelar man då kommersiell modern metal börjar korparna gärna kraxa.
– Det är folk som till och med tror att vi är ett castat band. Vi har fått mail där folk frågar oss om det och då kan vi bara svara att vi har hållit på i sju år, berättar gaphalsen Richard.
– En del ser oss bara som en produkt av en tävling, det är lite Idol-känsla över det hela på nåt sätt, filosoferar Karin innan Richard knyter ihop resonemanget.
– Det är ju jäkligt bra promotion eftersom det är många som höjer på ögonen och vill se vilket band som blev framröstat i en så stor tävling. Men när det står som det gör hos Sound Pollution, med tyngdpunkt på att vi är det framröstade bandet i Nuclear Blasts tävling känns det som att, fan vi har väl lite egen identitet också. Men som man säger all promotion är bra promotion.
Blandad respons bland lyssnarna alltså, men skivbolaget tycks inte sätta någon större press på sin nykontrakterade gunstling. I alla fall inte på grund av att de gavs chansen genom den omtalade tävlingen.
– När vi släppte den nya skivan trodde folk att Nuclear Blast hade gått in och sagt att så här ska ni göra och så här ska ni låta, men den skivan var typ klar innan vi blev signade till dem. Så jag vet inte vad folk har fått det ifrån, funderar Richard.
– Men bolaget vill ha oss lite mer kommersiella och det var vi ju då vid tillfället när de signade oss. Vi hade ju skickat dem en preproduction som var lite mer kommersiell. De är inte så nöjda med den första skivan (”Eden Fire” släppt på Pivotal Rockordings /förf.anm), vi frågade om de ville köpa loss den, men de tackade nej.

Repa på soundcheck
Lite press sätts dock på bandet. Enligt marknadens rådande principer ska ett första album som sätter bandet på kartan snabbt följas upp av ännu ett album som slår in de redande gläntade dörrarna på riktigt. ”Eden Fire” räknas knappt i det här sammanhanget då Nuclear Blast i princip betraktar ”Only Inhuman” som ett debutalbum.
– De vill ha en ny skiva inspelad i april, så vi håller redan på att skriva nya låtar, berättar Richard.
– Det blir ju att repa in det på soundcheck, vi kommer ju vara ute så mycket så vi kommer inte hinna repa, spår Karin.
Någon repris på ”Only Inhuman” som enligt Richards egen utsago influerats gravt av den amerikanska metalscenen lär det dock inte bli.
– Både vi och bolaget vill att vi ska utvecklas, sedan vilket håll det blir det ger sig, funderar han.
– Jag tror nog inte att de skulle gilla om vi gick tillbaka till det råa vi spelade i början av karriären, de vill nog ha lite mer variation, lite nya grejer och så, menar basbänderskan och fortsätter:
– Det är väl mer så att de ger oss en tidspress, men pressen att göra en bra skiva sätter vi nog mest på oss själva. De kanske säger att vi borde släppa den där och där, sen är det upp till oss att fixa hur det kommer att låta.

”Vi ska ta över världen”
Gruppen - som utöver de två som sitter hopklämda tillsammans med mig i Arvikafestivalens backstagebarack även inhyser gitarristerna Roger och Robin Sjunnesson, trumslagaren John Bengtsson och Richards duettpartner Roland Johansson – har stora planer för sin slimmade metal, precis som skivbolaget. Ibland kanske lite väl stora, någon som motsäger att tyskar saknar förmågan att förstå ironi?
– De har väldigt höga mål, jag var där i fyra dagar och gjorde intervjuer från skivbolagskontoret, då frågade en av dem killarna som jobbar där, han är lite småchef, vad våra mål var. Jag skämtade lite med honom och sa att vi ska ta över världen. Helt seriöst svarade han, ”ja för det är så vi har tänkt också”. Han menade det helt gravallvarligt, berättar Karin med ett brett leende på läpparna.
– Men jag tror att det kan ta sig rätt bra om vi spelar våra kort rätt. Vi ligger ju ganska bra i tiden och folk börjar bli mer öppensinnade för den här sortens musik, det är inte så farligt med distade gitarrer längre, fyller Richard i.
Någon risk för att gruppen, vars sound närmast kan beskrivas som en gullig legering mellan Soilwork, In Flames och Killswitch Engage, skulle vara allt för trendig och bli övergiven av fansen när nästa fluga inom scenen dyker upp tror inte mina intervjuoffer föreligger. Visst, soundet är särdeles modernt och i hetluften, men det finns rum för utveckling.
– Om folk tycker att vi är trendiga är det inget som stör mig, förklarar Karin.
– Jag tror inte vi blir övergivna när trenderna ändras, eller det beror mer på enskilda låtar, man vill ju inte bura in sig i någon liten bur. Vi kanske vill göra en låt som är relativt kommersiell och sen kanske göra värsta feta metaldängan, det ska vara varierande musik för att det ska bli intressant att lyssna på, siar sångaren innan hans kamrat summerar det hela.
– Det finns ju inga band som gör skivor som är likadana hela tiden och gör de det så är det ganska tråkigt. Vi kommer alltid att förändras mer eller mindre, men det blir kanske inte mer kommersiellt än vad det är nu. I så fall inte på samma sätt.

Rogers jävla gitarr
De två musikanterna framför mig flinar ikapp när de talar om den livespäckade höst och sensommar som ligger framför dem. Efter en lång räcka festivalspelningar väntar några veckor i Skandinavien tillsammans med Dark Tranquillity innan det bär iväg ut på de europeiska vägarna i över en månad tillsammans med Chimaira, Soilwork och Caliban. Läget för en framstormande orkester fylld med ungtuppar kunde sannerligen vara sämre.
Efter att ha hasplat ur sig några klyschor om hur de gillar att vara energiska på scen tänker de två sedan bakåt över den triumffärd de redan varit ute på under sommaren, på vilken Arvikafestivalen bara är ännu ett lerdränkt stopp.
– Vi blev nästan chockade när vi spelade på Metaltown och det var så mycket folk. Vi spelade samtidigt som Mastodon och tänkte att det här kommer gå åt helvete för de är ju ändå ett ganska omtalat liveband, men det var helt fullt där inne i den lilla hangaren, myser Richard.
– Från vår scen kunde man se över till deras sida genom ett hål, så jag kunde se hur mycket folk de hade där borta vid stora scenen och vi hade riktigt mycket hos oss också, ler Karin och fortsätter berätta om turnén:
– Först spelade vi på Peace & Love och tyckte att okej detta var roligt, sen kom vi till Metaltown och där var det jävligt mycket folk och sedan dagen efter var det With Full Force i Tyskland där vi spelade på den största scen jag har sett och då var det så man kände att det blir inte bättre än så här.
– Där kunde man hoppa runt som en jävla idiot och hoppa ner på en platå nedanför scenen, flinar Richard.
Kontrasten till den minimala Lyran-scenen i Arvika är total.
– Men det är kul med små scener också, även om man har fått Rogers jävla gitarr i ryggen några gånger, morrar sångaren och ger sista ordet till sin kvinnliga bandkollega.
– Jag har fått hans gitarr i huvudet och han har fått min bas i huvudet, det gör jätteont ska jag be att få tala om.
Tur då att bandet tagit sikte på toppen och de stora scenerna.