Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lillasyster
Arvikafestivalen
2007-07-13
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-07-17
Hemsida: http://www.lillasyster.nu

På ett sätt är det mäktigt, på ett annat sätt väldigt sorgligt. Det är så det knottras på armarna när ett överfyllt Lyran röststarkt skanderar ”Vem är det som står kvar, LOK står när de andra faller” om och om igen efter att bandet klivit av scenen. Ända tills det att de återigen uppenbarar sig och river av den gamla klassikern till sådan massiv allsång att det knappt ens hörs att de spelar. Det är ett euforiskt möte mellan en suktande publik och ett taggat band, men samtidigt ett bevis större än något annat på att Lillasyster är ett band som lever på gamla meriter.

Snacket har varit konstant ända sedan gruppen föddes. I Internetforum, på konserter och efterfester har det talats. Lillasyster kör LOK-låtar live! Jag tänker inte hyckla, anledningen till att även jag nyfiket letar mig in på Lyran är givetvis för att jag gillade LOK. För att få höra gamla klassiker och för att Lillasyster låter som bandet halva sättningen en gång i tiden tillhörde.

Martin Westerstrand levererar. Utspökad med tveksam kajal skriker han lungorna ur sig på samma sätt som jag minns det från LOKs glansdagar. Publiken är med på noterna mer än väntat när Lillasyster-materialet luftas och sjunger högt i kör när fåniga Hårdrock smäller av. Refrängen är förvisso som gjord för liveframförande, men jag har ännu inte köpt den taffliga texten. Även den gamla hiten Skrubbsår sitter där den ska trots att bandet aldrig får det att svänga riktigt så infernaliskt som när det var firma Brandt/Reivén som smekte gitarr och trummor istället för herrarna Flövik/Lira.

Men det är så klart extranumret LOK står när de andra faller som är höjdpunkten, som får hela stället att explodera. Det är kul, det är mäktigt och nostalgiskt. Samtidigt som det en gång för alla slår fast nämnda faktum: publiken älskar inte Lillasyster för vad de är här och nu, just idag. Sorgligt men sant.