Joyzine

[stäng]

Krönika

En vacker liten saga från Sweden Rock 2008

Efter att äntligen ha blivit klar med packningen och laddat ipoden med hårdrock till fullo beger jag och mitt ressällskap oss iväg söderut till den största rockfesten Sverige har att erbjuda på året. Strålande solsken och en klarblå himmel bådar gott inför årets Sweden Rock, och trots att vi har minst fyra timmars färdväg framför oss från Göteborg till Sölvesborg har festen redan börjat.

Någon har öppnat en öl trots att klockan bara precis passerat 12-strecket och Bruce Dickinsons mäktiga stämma dånar ut över vägarna där vi glider fram i vår vita folkvagnsbuss. Efter en lång, hård vinter är det skönt att bara släppa hårdrockssjälen fri och känna att man lever. Under resans gång ser vi titt som tätt jämlikar kontrastera de slingrande landsvägarna i den småländska myllan. Nitar, läder och tatuerade armar syns till på varenda bensinmack och motorcykelgängen färdas alla i samma riktning idag.

Eftersom vi lyckades med bedriftelsen att köra lite fel på vägen till Sölvesborg ett par gånger har klockan redan hunnit bli halvsju innan vi kommer fram. De flesta campingarna har hunnit bli fulla, men efter lite övertalning och ett extra brett leende på läpparna lyckas vi slinka förbi ordningsvakterna på Å-campingen, ett stenkast från festivalområdet. Att mitt ressällskap består av tre män får tyvärr symbolisera den mansdominerande hårdrocksvärlden som Sweden Rock är ett praktexempel på. Det första jag möts av då jag kliver ur vår ringrostiga folkvagn är ett par ölhävande män i skinnvästar och en klyschig raggningsreplik. Jag skakar på huvudet och firar med ett glas rött att vi äntligen är framme. Runtomkring på campingen flödar alkoholen, och tung metalmusik öser ut från det ena tältet till det andra. Den hårda ytan har dock ingenting gemensamt med hårdrockarnas mjuka inre. Vart man än vänder sig är det glada miner, och det tar knappt fem minuter innan man lärt känna grannarna på campingen.

Klockan har hunnit passera tio innan jag och grabbarna beger oss iväg mot festivalen. Målarn och Skåne-Fredrik har biljetter som gäller under hela festivalen, onsdag-lördag, så de går in och kollar på Sabaton och Satyricon som lirar på Sweden Stage, den tredje största scenen på Sweden Rock. Jag och Metal-Jimmie har dock endast biljetter från torsdag-söndag, så vi får nöja oss med att hänga vid restaurangscenen utanför området. Men det var inte så dåligt det heller. Där hade en förening vid namn Alarm satt ihop några spelningar till förmån för att uppmärksamma och hjälpa tjejer inom musikbranschen. Vi kollade in Göteborgskvintetten All Ends. Trots att deras gig lät ungefär som en enda lång låt svängde det rejält stundtals. De båda kvinnliga sångerskorna tog i av alla krafter och rockade lätt skiten ur sina manliga bandmedlemmar. Tjejer kan också rocka.

Det var lite svårt att somna på natten med tanke på att grannarna spelade dödsmetall på högsta volym fram till femkvisten på morgonen, men det gick det med. Vaknar upp med en dunkande huvudvärk. Grabbarna startar dagen med en öl och hänger på campingen, så jag får själv bege mig iväg till duscharna en bit bort på Norjes Havsbads camping. 25 spänn tar de för en fem minuters dusch i en trång kabin med ett trasigt munstycke som sipprar ut ömsom kallt- ömsom varmt vatten. Jag skyndar mig allt jag kan men trots det bultar det på dörren flera gånger innan jag är klar. Då jag öppnar dörren möts jag av en testosteronstinn långhårig man som ger mig en mördande blick. Det är inte lätt att vara rocktjej alla gånger.

Torsdagen höjdpunkt, som vi alla sett fram emot, är Sebastian Bach, som ska inleda spelningarna på Festival Stage, Sweden Rock’s största scen. Vi hade till och med laddat på förfesten kvällen innan med hans senaste platta ”Angel Down”. Därför blir vi måttligt besvikna när vi vid festivalentrén möts av skylten ”Sebastian Bach inställt, Bonafide ersätter”.
- Sebastian missade flyget, förklarar killen i entrén.
Det är första gången på 10 år som en huvudakt ställt in en spelning på Sweden Rock. Att just Sebastian Bach skulle lyckas med en sådan idiotgrej var väl typiskt honom så ärligt talat blir jag inte särskilt förvånad.

Inne på Rock Stage, festivalens näst största scen, spelar amerikanska Black Stone Cherry. De bjuder på en härlig rock n’ roll show i sommarhettan och stämningen är på topp både bland publiken och bandet. Vi hittar en bra plats ganska långt fram i mitten, men tyvärr komer vi till spelningen rätt sent så vi hinner bara höra några låtar innan konserten är slut. Gitarristen kastar ut ett plektrum i publikhavet och det hamnar precis framför mina fötter. Tack!

Vi går vidare till Festival Stage och kollar in Bonafide en stund. För att vara ett relativt okänt band från Malmö gör de bra ifrån sig för att fylla Sebastian Bach’s plats. Publiken diggar deras svängiga AC/DC-rock men de allra flesta har nog aldrig hört talas om bandet förut. En kille i Judas Priest-utstyrsel får ett ryck och hoppar helt plötsligt upp från sin plats på gräsmattan och drar igång en slags Michael Jackson-liknande galendans. Alla runtomkring tar fram sina digitalkameror och filmar spektaklet.

Målarn och Metal-Jimmie känner ett starkt behov av att gå till campingen och dra i sig en öl. Jag följer dom till ingången, men väljer att stanna kvar och vänta på dom inne på festivalen istället. Det är bra om man tar det lite lugnt med alkoholen på dagen så man orkar med hela kvällen. När Målarn och Metal-Jimmie kommit tillbaka igen går vi och kollar in det tyska powermetalbandet Primal Fear som bjuder på en riktigt ösig spelning på Sweden Stage. Efter den spelningen behöver jag faktiskt en paus så vi drar tillbaka till campingen och öppnar en öl eller två. Tyvärr så blev det lite väl för många glas för mig på kvällen så jag missar Judas Priest, Sweden Rocks huvudakt. Jag vet att jag tar mig in på festivalområdet men sen fastnar jag i baren. Och jag som alltid velat se Judas Priest. Jag hör i alla fall tonerna från Breaking the law eka ut i natten.

På fredagen vaknar jag upp i folkvagnsbussen något trött efter gårdagens blöta fest, men glad i hågen. Idag är det nämligen flera spelningar som jag sett fram emot som äger rum. Hanoi Rocks, Saxon och Whitesnake spelar alla på samma kväll. Startar dagen med ett uppfriskande dopp i havet. Jag är tvungen att lägga mig ner eftersom det är grunt flera hundra meter ut.

Går vidare med Målarn och Metal-Jimmie till cafét på Norjes Havsbadscamping och äter frukost. Målarn och Metal-Jimmie nöjer sig dock med varsin öl på gräsmattan bredvid så jag får själv slå mig ner vid ett bord på uteserveringen. Hamnar bredvid ett par trevliga hårdrockare i 40-årsåldern från Göteborg och sitter och tjatar ett tag. Efter en stund visar det sig att den ena av dom är ingen mindre än Magnus Österman, grundare till Destiny, ett av Göteborgs första heavy metal band under tidigt 80-tal. När glamrocken hade sin storhetstid kom de där med sin Black Sabbath-inspirerade metal och öste åska och blixtar över glamrockhimlens glitterregn. Det var dom mot Easy Action, typ. Magnus är idag inte längre medlem i Destiny, utan driver eget företag inom försäljningsbranscen, berättar han. Dessutom är han utbildad präst. Han talar lyriskt om ett projekt han håller på att arbeta med, en metalmässa vid namn ”Facing Death”, vilket är en fusion mellan hårdrocken och kyrkan. En platta med flera kända tunga musiker från hårdrocks-Sveriges elit kommer att släppas nästa sommar. Därefter kommer metalmässan att äga rum i flera större kyrkor i Sverige med de ledande orden kraft, musik och existentialism. Samma kraft och gemenskap som finns inom religionen, menar Magnus, är samma som inom hårdrocken. Kanske är det så. Sweden Rock-festivalen liknar nästan en slags helig plats dit pilgrimer vandrar varje år för att frälsas.

Efter att jag fått min dagliga fem-minuters hetsdusch beger jag mig tillbaka till campingen där Målarn och co väntar på mig. De luktar svett och smuts men de bryr sig inte. Vi beger oss in till festivalområdet och sätter oss i solen och lyssnar på Joe Satriani en stund. Visst är han bra på det han gör men det är alldeles för mycket gitarrer och progessivt flum för min del. Jag och Målarn tar en sväng runt festivalområdet och kollar läget istället. Målarn har inhandlat ett tetrapak rödvin som han går och klunkar ur. Vi stöter på ett par danska långhåriga män med stora ölmagar utklädda till grottmänniskor och passar på att ta några kort. En bit bort står ett par tanter i 60-årsåldern i minimala jeansshorts och rockar loss så att celluliterna skakar då ett Led Zeppelin-tributeband lirar Rock n’ roll. På väg mot utgången tror jag mig se en rymdvarelse rusa förbi, men vid en närmare titt visar det sig vara Poodles-sångaren Jakob Samuel i blå dräkt med en slags kungaliknande mantel om axlarna.

Eftersom Målarn inte fick ta med sig sitt tetrapak ut från festivalområdet tar det ett tag innan vi kommer därifrån. Efter att han stått och tjatat med vakterna vid utgången i dryga tjugo minuter kommer han på den briljanta idén att försöka gå ut genom ingångarna istället. Han tar sitt tetrapak och stoppar ner det i bakfickan och lyckas bannemig slinka ut obemärkt genom en av ingångarna. Han är rätt smidig ibland, Målarn.

Väl tillbaka på campingen pågår festen för fullt. Det spelas Iron Maiden i den ena husvagnen, Pantera i den andra och Van Halen i den tredje. Allt på högsta möjliga volym. Jag låser in mig i folkvagnen, varvar ner med ett glas vin och fräschar till mig lite. Målarn har däckat på utsidan. Jag lägger en filt över huvudet på honom så att han inte ska få solsting. Efter att ha suttit och förfestat med grannarna i husvagnen bredvid en stund försöker jag desperat få liv i Målarn men får ingen respons. Jag skriker i örat på honom att jag drar in till festivalen för att kolla på Hanoi Rocks, och grannarna lovar att de ska hålla ett öga på honom.

Spelningen har precis börjat då jag hinner fram till Rock Stage. Det är fullpackat med folk och fortfarande strålande solsken. Michael Monroe hoppar runt på scenen som en speedad ballerinadansös och Andy McCoy och de svenska bandkompanjonerna hänger med i tagen. Fashion och Malibu beach nightmare sitter fint i eftermiddagssolen och det är svårt att stå still. Letar efter min klasskamrat Carolina som ska finnas i krokarna men hittar henne inte någonstans. En man ger mig en rosa cowboyhatt med fjädrar och glitter, och sedan sätter jag mig på gräsmattan och skålar med ett par stockholmare.

Möter upp Carolina efter konserten. Hon jobbar på festivalen som reporter och har en intervju inbokad med Hanoi Rocks. Eftersom hon inte har någon fotograf får jag hänga med henne. Efter att ha irrat runt på backstage- området i en halvtimme hittar vi äntligen deras loge och får tillträde att gå in. Mr Saxon himself, Biff Byford, går förbi med sin långa gråa hårman som virvlar i kvällsbrisen. Vi slår oss ner vid en träbänk utanför logen och hälsar på strängbändaren Conny Bloom som sitter mittemot. Han har lila sammetshatt, randig kavaj och åtskilliga juveler kring bringan. Han är så glammig att det nästan skramlar om honom då han rör på sig. Efter en stund uppenbarar sig Michael Monroe i blommig skjorta, jeansväst och glittriga silverstjärnor överallt. Carolina gör sin intervju och jag plåtar några bilder. Efter intervjun ger jag min rosa cowboyhatt till Michael Monroe. Sedan beger jag och Carolina oss iväg till backstagebaren. Tyvärr kan hon inte stanna så länge eftersom hon måste gå till presstältet och skriva recensioner. Jag som är på Sweden Rock bara för nöjes skull stannar kvar i baren en stund och tar ett glas. Tyvärr missar jag därför Whitesnake. Däremot kollar jag in Saxon på Rock Stage med Målarn, Skåne-Fredrik och Metal-Jimmie, som jag mot alla odds lyckas hitta inne i publikhavet. Skrålar med i Denim and leather och lyckan känns total. NWOBHM (New Wave of British Heavy Metal) kan knappast bli bättre än så här. Avrundar kvällen i baren och missar därför även Def Leppard.

Efter den sedvanliga rundan till Norjes Havsbad på lördagsförmiddagen beger jag mig vid ett-tiden in med Målarn, Skåne-Fredrik och Metal-Jimmie till festivalen. Det är strålande solsken och varmt även denna sista dag på Sweden Rock. Hårdrock och sol, vilken underbar kombination. Vad mer kan man begära? För vissa har det kanske blivit lite för mycket av det goda. En kille i blågul hjälm går bärsarkagång på ett parasoll med en oerhörd frenesi, men vi som alla andra bara passerar som om det vore den mest naturliga sak i världen. Är det någon gång på året du ska flippa ur så är det på festival. Här finns inga hämningar, botten upp, skål.

Jag och Målarn hittar varsin ledig strandstol framför Festival Stage, så vi slår oss ner och kollar in schweiziska Gotthard, vilka bjuder på en oerhört energisk show i den kokande sommarhettan. Deras melodiska rock ger en bra start på dagen och snart är vi uppe på fötter igen. Skuggan och öltältet lockar som en oas i öknen. Jag är tvungen att langa en bärs till Målarn eftersom tjejen i baren tycker han ser så ung ut och han inte har med sig sitt leg. Eftersom en blaskig petflaska Sweden Rock-öl går på en femtilapp blir vi inte alltför långvariga. På vägen tillbaka till campingen inhandlar jag ett svart linne med rosa spets och dödskallar på vid ett av knallestånden. Funderar på om jag inte ska köpa ett par nitarmband med så att jag ser extra rock n’ roll ut nu när vi är på rockfestival men Målarn ger mig ett varnande finger.
- Det är sånt min lillasyster går omkring med, och hon är tjugo, säger han, så jag avstår.

Tiden går fort när man har roligt, sista dagens förfest på Å-campingen hinner knappt starta innan det är dags att röra på sig igen. De gamla 80-talsikonerna RATT lirar på Rock Stage kvart över sex och det vill vi ju inte missa. Jag lyckas smuggla in en burk halloncider till festivalområdet så jag och Målarn hämtar två plastglas i baren och sätter oss i gräset och lyssnar på RATT. Det är en jädra fart på gubbarna, visst kan de fortfarande lira rock. Nåja, de har ju lite nytt ungt blod med i uppsättningen numera, men ändå. Stephen Pearcy får igång den stora publikskaran, och när de första tonerna till Lay it down inleds kan jag inte längre sitta still.

Efter RATT-konserten träffar jag på en fotograf från kvällen innan. Han ska på presskonferens med Poison och undrar om jag inte ska hänga med. Trots att jag inte har något presstillstånd lyckas jag ändå ta mig in till backstage- området, och efter en stunds väntan i presstältet dyker så Poison-frontmannen Bret Michaels upp i slitna jeans och svart cowboyhatt. Han är på gott humör och talar om hur länge bandet sett fram emot att spela på Sweden Rock och vilken fantastisk möjlighet detta är för dem att komma tillbaka och visa världen vad de går för. Jag kan inte låta bli att hålla mig för skratt då en kille i publiken ställer frågan till Bret Michaels om vad han har att säga om den låtstöld de svenska glamrockarna Easy Action anklagade Poison för en gång i tiden (den senast nämndas stora hit I want action från 1987 är en snarlik kopia av Easy Action-låten We go rocking som gavs ut fyra år tidigare). Herr Michaels svarar småleendes att han faktiskt inte känner till bandet Easy Action, och att I want action helt enkelt bara är ”en bra låt som vi skrev”. Jag har lika svårt att tro på hans ord som den svallande blonda hårmanen under cowboyhatten är äkta. Bret talar vidare om sin senaste soloplatta som nyligen kommit ut och hur stor del musiken har i hans liv. För bara ett par timmar sedan satt han och skrev nya låtar, berättar han. Klockan tickar och helt plötsligt är vi framme vid den sista frågan. Eftersom ingen annan bland åhörarna verkar ha något mer att fråga Bret om tar jag min chans och greppar mikrofonen. Jag frågar varför Slash, som en gång under tidigt 80-tal var på audition för Poison, inte passade in i bandet? Bret slingrar sig skickligt undan svaret som många säkert misstänkt – att valet föll på C.C. Deville (som var på samma audition) tack vare hans spretiga blonda hår och 80-talsglamlook till skillnad från Slash’s avslappnade jeans och t-shirt stuk – och säger att C.C. helt enkelt kändes mer rätt och att detta val senare ledde till att inte bara ett utan två stora band satte sina namn på världskartan, Poison och Guns n’ Roses. Sedan drar Bret Michaels vidare och tältet töms på människor. Själv styr jag min kosa till baren och spenderar resten av kvällen i trevligt sällskap. Går ut en stund och kollar in Poison vid midnatt. Visst är det härligt att höra klassiker som I won’t forget you, Every rose has it’s thorn och Nothin’ but a good time men det känns som att gubbarna har gjort sitt. För ett band där utseendet hela tiden varit prio ett kan det inte vara lätt att närma sig 50-strecket. Letar efter Målarn men hittar honom först väl tillbaka i folkvagnen. Han har tagit det relativt lugnt ikväll säger han, med tanke på att han ska köra tillbaka till Göteborg imorgon bitti. Jag somnar som en stock trots att grannarna spelar Iron Maiden på högsta volym. Man börjar vänja sig vid festivallivet.

Även hemfärdsdagen är en underbar sommardag med strålande solsken. Jag startar med en kopp kaffe och ett dopp i havet. Sedan åker jag, Målarn, Skåne-Fredrik och Metal-Jimmie tillbaka till Göteborg, något tröttare än på ditresan. Målarn blir stoppad två gånger i nykterhetskontroller på vägen från Sölvesborg, och jag blir lika förvånad varje gång han klarar sig undan utan att åka dit. Hans kropp måste vara utrustad med en oerhört snabb förbränningsprocess. Hemresan går på knappt fyra timmar och sedan är vi tillbaka i stan igen. Väl på plats utanför Liseberg går ljuddämparen på folkvagnen sönder så vi får åka genom Göteborg och låta som en trimmad moppe. När jag kommer hem möts jag av ett berg av post och dagstidningar på hallgolvet. Jag slänger mig på soffan och försöker få en uppfattning om vad som hänt i världen de senaste fyra dagarna. Jag är tillbaka i verkligheten igen.