Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Stone Sour
Hultsfredsfestivalen
2006-06-17
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-20
Hemsida: www.stonesour.com

Det finns bra frontmän och så finns det fantastiska frontmän. Corey Taylor till hör den senare kategorin. Jag är inget annat än förundrad över hur den lille mannen från första sekund till den sista lyckas hålla publiken i ett järngrepp. Med sin enorma pondus och rutin få ett smockfullt Atlantistält att spänt hålla andan efter minsta pip han ska ge ifrån sig. Vare sig han är tyst, talar, skriker, rör sig eller är blickstilla har han situationen under full kontroll och är en fenomenal underhållare. Hans mellansnack är briljanta och sånginsatsen likaså. Alla farhågor om att hans röst inte skulle hålla visar sig vara onödiga. Allting fungerar prickfritt från första pip till det sista, både vad gäller skönsång som agerande av gaphals.

Inte nog med att Taylor är en förstklassig scendomptör. Hela Stone Sour visar sig vara en übertight bandmaskin som åstadkommer en så kompakt och imponerande ljudbild att det nästan är löjligt. Allting fungerar den här eftermiddagen och bandet är uppenbart väldigt samspelt. Nytillskottet bakom trummorna, Ray Mayorga, tillför dessutom en ny dimension med sitt dynamiska och inte minst hårdhänta trumspel.

Bandets självbetitlade debutplatta var en högst splittrad historia, med höga toppar och djupa dalar, något vi inte bör förvänta oss av sommarens ”Come What(ever) May” (release i månadsskiftet juli/augusti). I alla fall inte att döma av den här spelningen. Bandet presenterar en lång rad nya låtar och allt låter helt fantastiskt. I symbios med att de väljer precis rätt låtar från debuten blir spelningen inget annat än briljant. När det blir dags för Spindelmannenhiten Bother blir Taylor ensam kvar på scenen med en gitarr och visar med eftertryck att han inte bara kan vråla utan dessutom har en känslofull, välljudande och smäktande ren pipa.

Att det ligger mycket rutin bakom det säkra scenframträdandet är självklart. Så väl Taylor som gitarristen James Root har ju nött otaliga mil asfalt med sin ordinarie konstellation Slipknot. Men det känns ändå så genuint och äkta på något sätt. I Stone Sour finns inga trötta standardposer eller inplanerade spexigheter och finns de där döljer bandet dem på ett föredömligt skickligt sätt. Vad amerikanerna visar i Hultsfred är helt enkelt essensen av hur en bra rockkonsert ska gå till, så väl framförandemässigt som musikaliskt briljant. Att sedan avsluta med stenhårda hitmelodin Get inside och iskallt lämna scenen utan extranummer är en del av hela grejen. Publiken stod andäktigt kvar en stund även efter att Taylor och hans bataljon lämnat scenen. Jag är djupt imponerad över den härliga urladdningen.