Joyzine.se






Krönika

Årets bästa 2012 enligt Mikael Mjörnberg

Under december, hela vägen fram till nyår listar redaktionen på Joyzine.se de bästa skivorna och musikhändelserna från året som passerat. Det blir ett fantastiskt hopkok av genrer när våra skribenter tycker till om vilka som komponerade den bästa musiken, gjorde de bästa konserterna och utmärkte sig i övrigt under 2012. Idag presenterar vi Årets bästa enligt Mikael Mjörnberg med bland annat Pg.lost, Avatar, Thåström, Kent och Swedish House Mafia...

Jag kan konstatera det ganska snabbt när jag börjar blicka bakåt och summera de tolv månader som passerat sedan jag satt här med samma bryderier senast – 2012 var ett bra musikår. Men det tar sig inte uttryck i just album. Jag har proklamerat det så många gånger nu att det börjat kännas tjatigt, men albumformatet känns skapligt omodernt och att lista årets album gör vi mest av gammal vana.

Enskilda låtar och framträdanden har blivit väldigt mycket viktigare. Musik konsumeras på ett helt annat sätt idag och inte heller jag konsumerar skivor på samma sätt som jag en gång gjorde. Russinen ur kakan-konsumtionen är här för att stanna och festivalerna och livekonserterna, som alltid varit viktiga, intar en än viktigare position.

När jag tänder nyårscigarren (som bevisligen även var festivalcigarren) och saluterar året som gått gör jag det således snarare för en samling riktigt starka musikaliska upplevelser än för en samling plattor. Men nå väl, några riktigt bra skivor gjordes även de gångna året och när jag reflekterar över vilka släpp som tillslut kommer med på den här listan inser jag att det i många fall rör sig om alster som jag initialt inte golvades av (läs 3/5), men som jag fortsatt spisa och som bara växt och växt. Låt er väl smaka.

1. Pg. Lost – Key
Postrock kan lätt bli lite grå och enahanda i det långa loppet. Risken föreligger också att det blir lite väl introvert och kräver lite för många lyssningar innan pusselbitarna ramlar på plats för att en modern musikkonsument ska orka bry sig. Men inte i fallet Pg.lost. ”Key” är så direkt en postrock-skiva bara kan vara. Med sin dramatik, sina vidunderligt vackra melodier och sin drömska stämning ramlar den på plats omedelbart. Men trots det bjuder de sju låtarna på nya detaljer i evinnerlighet, varje gång jag lyssnar upptäcker jag något nytt tilltalande. Och då ska sägas att jag har lyssnat ofta och länge. Det är pur postrockbriljans i sin sanna essens. 2012 års överlägset bästa skiva. Ett måste i allas playlists.

2. Avatar - Black Waltz
Göteborgarna var först ut av de riktigt stora smällarna i år och vilken smäll sen. Till ”Black Waltz” valde de forna ynglingarna att ställa den patenterade Göteborgsdödsen a la In Flames-recept som de praktiserat på flera skivor åt sidan för en betydligt mer karg, aggressiv och hotfull variant av metal. Det visade sig vara en fullträff. Plattan är helt pardonlös utan att tappa den melodiösa smartness som alltid varit lite av gruppens signum och jag golvades fullständigt. Fullständigt! Något som väl följande krönika är ett fullgott bevis på: Det fåniga flinet .

3. The Gaslight Anthem - Unwritten
Egentligen är den mogna rock som The Gaslight Anthem smyggarnerar med lite punkig attityd inget märkvärdigt. Arenaposerna borde så här några skivor in i karriären vara så urvattnat tillrättalagda att det inte blir jätteintressant att lyssna. Men ju mer jag spinner ”Unwritten” ju tydligare blir det vilken fantastisk låtskrivare Brian Fallon är och hur mycket känsla det bakom det svulstiga faktiskt finns i så väl sång som gitarrspel. Efter envetet lyssnande på den här skivan står det klart att den i stort sett bara består av hits. Starka sådana, med lång livslängd.

4. Pulpa – 333
Jag är inget större fan av synthpop. Som så många andra genrer blir den lätt stereotyp i sitt utförande. Men inte i händerna på Pulpa. Här snackar vi lekfullt handlag, en otrolig känsla för refränger och synthar som bubblar och kränger på ett så ystert sätt att det rycker ohämmat i dansnerverna. Upprymdhet tillåts möta allvar på ett välavvägt sätt och jag har svårt att få nog. Spinner ”333” en sväng till och valsar runt i vardagsrummet...

5. Thåström - Beväpna dig med vingar
Ja, Thåström gör i stort sett samma sak på den här skivan som på sina två föregångare. På så vis är det en upprepning. Men när han gör det så här infernaliskt bra, då spelar sådana anmärkningar ingen som helst roll. De vassaste spåren på ”Beväpna dig med vingar” är så hänförande att jag får gåshud. Från myspysiga Samarkanda till hotfullt dunkla avslutningsdängan Sluta när jag vill. Thåström, om någon, vet hur man skapar stämning.

6. Kent - Jag är inte rädd för mörkret
Det blev en sällan skådad hausse när Kent skulle lösgöra sin första singel från det här albumet – 999. Jag imponerades inte då (krönikan som jag skrev i annan publikation och som ni läser här, 999 orsaker att fascineras , fick rent av kollega Holmquist att blir upprörd) och jag imponeras inte nu. Det är en i alla avseenden högst alldaglig låt. Men resterande delar av albumet har sakta men säkert smugit sig på mig och växt för varje lyssning. Jag skulle ljuga om jag skrev att sommarens två livemöten med gänget inte haft en avgörande inverkan i detta. Spår som Petroleum och Tänd på tillhör utan tvekan gräddan av allt Eskilstunas finest någonsin spelat in.

7. Stone Sour - House of Gold and Bones Part 1
Konceptalbum? Stone Sour? Jag kan knappast påstå att jag blev särskilt upprymd över nyheten att det så skickliga rockbandet ämnade släppa ifrån sig två plattor (den andra kommer under våren) baserade på ett halvpretentiöst koncept. Konceptalbum innebär ju allt som oftast att låtarna är underordnade helheten och är det något gruppen kunnat luta sig mot tidigare är det ju just starka låtar. ”House of Gold and Bones Part 1” innebär bitvis också mer tuggmotstånd än tidigare, men Corey Taylor och hans mannar har ändå inte tappat greppet om hantverket. Vi snackar om en riktig växare där förnämligt stenhårda RU486 står ut lite extra.

8. Molotov Jive - Storm
En handfull dramatiska rocklåtar. En produktion som skaver och för låtarna att sjuda av liv och en sånginsats som låter som om det gällde livet. Svårare än så behöver det inte vara att skapa stor konst. Molotov Jive slog huvudet på den berömda spiken med ”Storm”. En riktigt intensiv platta.

9. The Asteroids Galaxy Tour - Out Of Frequency
”Det är en omöjlighet att inte känna sig som en 70-talskaraktär med dekadent livsstil, utsvängda byxor, polisonger, näsborrarna fyllda med kola och som dessutom är god polare med Samuel L Jackson och på glid raka vägen in i porrindustrin när 'Out Of Frequency' snurrar” skrev jag i min recension av den här plattan. Det säger ganska mycket om hur festligt det här danskgänget låter. Oemotståndligt.

10. Awolnation - Megalithic Symphony
Jag må kanske bryta lite mot mina egna regler här, ”Megalithic Symphony” kanske inte bör räknas som ett regelrätt 2012-släpp. Skivan var ute och seglade i vissa regioner redan under 2011, men under våren släpptes den även på våra breddgrader och hitlåtarna är så oerhört smittande att jag i princip känner det som ett tvång att faktiskt uppmärksamma Aaron Bruno och hans projekt här.


De tio mest minnesvärda musikhändelserna 2012 (utan inbördes rangordning)

Swedish House Mafia, Friends Arena, Stockholm 2012-11-23
Med 37 500 personer som är taggade till tusen och bara längtar efter att få dansa loss i publiken var Swedish House Mafias avskedsföreställningar givetvis segertåg redan på förhand. Men under tre fullspikade kvällar på Friends Arena bjöd de ändå på en så maxad show, så väl musikaliskt som visuellt, att det nästan var löjligt. Jag hade ynnesten att få bevittna den andra av konsertkvällarna och det gigantiska discot är något jag länge kommer bära med i varmt minne.

Pg.lost, Lilla Teatern, Norrköping, 2012-11-21
Orkestern tvingades på grund av tekniskt strul korta ner sitt framträdande eftersom de inte fick överskrida vissa tider fram på kvällen, men under den tid de stod på scen framför en stor LED-skärm (vilken jag antar var samma som Den Svenska Björnstammen kuskade runt med hela sommaren) levererade de något helt magiskt. En postrockorgasm hela vägen ut i fingerspetsarna där helt nyskriven musik tog plats bredvid de redan beprövat älskade finbitarna från årets bästa album ”Key”. Mer behöver knappast skrivas.
Recension av giget: Bländande Pg.lost

Thåström, Putte i Parken, Karlstad
Den gamle mannen med det spastiska utspelet levererar i stort sett alltid live, men den här kvällen var något alldeles, alldeles speciellt. Thåström stod i lågor. Karlstad stod i lågor. Det låg något elektriskt i luften när Thåström kablade ut det allra innersta av sin vackra rockarsenal och slet sina sånger i stycken med sådan hängivenhet att det nästan tårades i ögonen. En stor kväll i Mariebergsskogen i Karlstad. Ett minne för livet. För häpnadsväckande för att kunna beskriva i ord.

Avatar, Metaltown, 2012-06-15
När affischen toppas av storheter som In Flames, Slayer, Lamb Of God, Marilyn Manson och Machine Head förväntar man sig kanske inte att det ska vara ett gäng kaxiga göteborgare som går och levererar festivalens förnämsta stund. Speciellt inte när de tilldelas en 45 minuter kort speltid i början av kvällen. Men så blev det, Avatar fyrade av ett benknäckar-set till stor del baserat på senaste plattan ”Black Waltz” och många vittnade om religiösa uppvaknanden och nytt fanskap inför Avatar efter överkörningen.



In Flames klubbturnépremiär, Flygeln, Norrköping 2012-04-09
Så här med lite perspektiv till det hela kan jag ganska lätt konstatera att den där förtrollade måndagskvällen i en totalt fullsmockad Flygel inte är något av mina allra finaste livemöten med In Flames (det finns ju en del att ta av där). Men setlistan den här premiärkvällen är förmodligen den mest förnäma de matat mig med. Bara att inleda konserten med öppninsspåren från ”Colony” (1999) och ”Clayman” (2000) fick mig på fall och att sedan spela överlägset flest spår från ”Reroute To Remain” (2002) försämrade knappast succéoddsen. Att jag delade ut fullpott i Folkbladet trots att det inte var den starkaste In Flames-konsert jag upplevt säger ganska mycket om bandet.
Recension av in Flames i Flygeln: Flygeln stod i lågor
: Kvällens setlista som playlist

Att fylla 30 till Lasse Winnerbäck
Det sägs att det ska vara något speciellt att fylla 30 och visst var det, det. Inte på grund av någon kris eller att något över en natt plötsligt förändrades drastiskt i mitt liv. Men när klockan klämtade midnatt och jag plötsligt klev in i den där vuxna skaran stod Lasse Winnerbäck på scenen framför mig. Han gjorde det tillsammans med Nicke Andersson och ett rockande kompband som gjorde sitt bästa för att drapera låtarna i vackert dystera kostymer. Det var vackert. Att fylla 30 framför en artist som jag under vissa perioder av livet lyssnat väldigt intensivt på kunde inte kännas mer rätt.

Michael Monroe, Skogsröjet 2012-08-11
Alice Cooper levererade förvisso över förväntan som headliner på lilla gemytliga Skogsröjet, men det var Michael Monroe som stod för den riktiga explosionen. I en lineup där utgångna bästföre-datum trängdes med skräpband och ett och annat vitalt guldkorn smög den gymnastiske finnen in från kanten och tog mig med storm. Gammal? Ja. Vital? Så in i helvete! Monroe öste som om han hade hur mycket energi som helst och backades upp av ett kompband det slog gnistor om. Som om det inte vore nog hade han dessutom Dregen med sig på scenen. Sommarens förmodligen allra största positiva överraskning.
Bland annat recension av giget: Michael Monroe

De konkreta planerna för Bråvalla Festival
Redan under 2011 offentliggjorde tyska FKP Scorpio och Norrköpings kommun planerna på en ny storfestival i just Norrköping. Men det var inte förrän i år som de blev riktigt konkreta. Och som planeringen inför sista helgen i juni 2013 ser ut kan man inte göra annat än känna tillförsikt inför vad som komma skall. Bokningsarbetet har inletts på ett förtroendeingivande sätt (Rammstein, Green Day, Avicii, Volbeat, In Flames, Stone Sour och så vidare), men framförallt känns det detaljerade upplägget och planeringen lysande. Det kommer bli en fin sommar i Norrköping...

Putte i Parken
Medan förhoppningarna om att Bråvalla ska bli en fantastisk festival 2013 är just bara förhoppningar kan jag så här i listtider luta mig tillbaka och konstatera att den absolut finaste helhetsupplevelsen det gångna året syddes ihop i Karlstad. På Putte i Parken. Mariebergsskogen fylldes med kärlek och fantastiskt mycket bra musik under fyra härliga festivaldagar. Lineupen såg kanske inte så uppseendeväckande ut på papperet men oj vad den levererade. Arrangemanget var synnerligen vältrimmat, området inbjudande, banden levererade, jag och Senior Holmquist levererade. Utsökt.

Markus Krunegård, Korallreven & Vintergatan live i Norrköping 2012-11-01
Det var gråmulen november och hemmasonen Markus Krunegård gav en bejublad konsert på Skandiateatern. En spelning som sammantaget landade på ett ”helt okej” som betyg. Men han lyckades också bjuda på ett av årets starkaste konsertögonblick i en febrigt rytande och repetitiv version av Korallreven & Vintergatan. Den fantastiska versionen som kröp in under skinnet och fick mig att bli romantisk skulle naturligtvis ha fått vara slutpunkten för hela konserten. Men Krunegård kom tyvärr tillbaka med extranummer och sabbade hela den enorma stämningen.
Mer om själva spelningen läses här: Från uselt till formidabelt – nästan


Dela p� Facebook Dela p� Twitter

Mikael Mjörnberg 2012-12-19

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:


Inga kommentarer

Sök på Joyzine.se



artiklar / krönikor
recensioner