Joyzine

[stäng]

Intervju

De Lyckliga Kompisarna

De Lyckliga Kompisarna har återuppstått från de döda. Med frontmannen Mart Hällgren och trumslagaren Jouni Haapala från original- sättningen siktar de nu framåt mot en turné som kan komma att leda till festivalspelningar och en ny platta. Mart reder ut begreppen för Joyzine.

Näst ut i raden av gamla framgångsrika punkcombos att återförenas är De Lyckliga Kompisarna. Efter lyckade återtåg för exempelvis Dia Psalma och The Kristet Utseende plockar nu också trallikonen upp instrumenten på nytt. Den gamle trumslagaren Jouni Haapala kände plötsligt ett sug efter att spela gammalt DLK-material igen och började dra i trådarna.
– Jouni ringde mig och frågade om vi inte skulle försöka spela lite DLK och jag jobbar ju i skolan där det märks att ungarna fortfarande lyssnar på sådan här musik och jag tycker att det är kul att spela med Jouni så jag hakade på, förklarar frontmannen Mart Hällgren som är ute och kör bil när jag når honom.
– Det finns ju en del låtar som verkar fortsätta från far till son tills barnen blir gamlingar så det finns fortfarande ett intresse för oss. Det är väl Hockeyfrilla, Dricka sprit och hålla käften och några låtar till som man märker att även yngre personer kan, det är bara bra låtar som överlever på det viset, så då känns det som att ”ja för fan då kör vi lite då”.
Reaktionerna på återföreningen har varit blandade, men mestadels positiva.
– Det är väl några som tycker att det är kul och några som undrar om det ska bli som förr och några undrar om det ska bli lika bra och om vi ska skriva nya låtar. Jag vet inte vad man ska säga, det är mest positiva reaktioner, men en del tycker väl att alla återföreningar låter dåligt. Men vi ska ha kul i alla fall.

Vilka ska va med?
De Lyckliga Kompisarna har ju bestått av en hel del olika konstellationer genom åren, så helt lätt var det inte att i teorin komma fram till vilka som skulle vara med vid återföreningen. I praktiken visade det sig dock vara betydligt enklare, DLK anno 2008 består av originalmedlemmarna Mart (bas och sång) och Jouni (trummor) samt de två nytillskotten Roger Reinstam och Fredrik Åberg på varsin gitarr.
– Det var tur att det var Jouni som tog initiativet, då var det givet vilka som skulle kunna vara med. Eftersom han tog tag i det, blev det han och jag och så var det gitarrister som behövdes, säger Mart.
Men ingen annan av de gamla medlemmarna visade något större intresse för att skaka liv i bandet som vilat sedan de legendariska avskedsspelningarna på Kafé 44 i Stockholm 1997.
– Vi frågade Sussie (Persson), Egil (Jansson) och Björn (Gunér) och Chrille (Roth) frågade jag också och kollade läget så det var okej. Jocke och Danne (Levin) har jag tyvärr inte någon kontakt med längre, jag tappade kontakten med dem ganska snabbt eftersom de hade nya projekt på gång. Jocke skulle starta jeansfabrik och så där. Men när vi frågade Sussie, Egil och Björn sa de att nej det är nog ingenting för oss men ni kan köra om ni vill, berättar sångaren och spinner vidare:
– Vi träffade Egil på Augustibuller i somras när vi spelade med Total Egon. Han var där för att kolla på Toy Dolls och då snackade vi lite om det med honom och vi repade faktiskt en gång med Björn, men han var inte sugen heller, men jag och Jouni var peppade så vi frågade lite annat folk om de ville vara med istället.
Nytillskotten är ändå inte helt okända för de mest inbitna DLK-entusiasterna. Roger har lirat som kompmusiker i Marts soloprojekt Total Egon medan Fredrik flera gånger slagit sin byk ihop med Jouni i olika projekt.
– Men å andra sidan kan man ju tänka så här: hur många medlemmar var det förr i tiden? När vi skulle spela kunde det vara så att, jaha idag kan bara den och den komma, det var väl lite roterande manskap även på den tiden.

Mest gammalt material
I och med att det är Jouni som sitter bakom batteriet är det också ganska givet varifrån det mesta av materialet till de stundande comeback- spelningarna hämtas. När, i tur och ordning, Stockholm, Göteborg, Malmö och Huskvarna får besök i slutet av mars är det mycket gammalt material som står på menyn.
– Vi har väl lärt oss en tjugo låtar ungefär. Det är mycket gammalt, mest från tiden när Jouni var med eftersom det är han som spelar trummor nu. Vi har lärt oss några låtar som kom efter det att han slutade också. På ”Sagoland”-plattan finns det några bra låtar så vi har repat in några från den, avslöjar frontmannen glatt.
Däremot blir det skralt med material från den gula ”DLK”-plattan. Entusiaster som ropar efter Rysk bompa kan få skrika förgäves.
– Låtarna på ”DLK” håller inte riktigt lika bra som dem på de andra skivorna. Vi repade lite på några låtar från den skivan, men när vi skulle göra ett set så kändes det att nja kanske inte.
– På den skivan började det bli lite lugnare. Jag tror på något sätt att jag lyssnade ganska mycket på lite lugn musik då och sen kände jag i efterhand att nej men det här kan jag ju inte, det låter inte bra. Det märkte man ju på den röda skivan (Marts soloskiva ”Helt enkelt” /förf. anm) som kom efteråt också, då var det ju så jävla soft. Det är kul att ha provat det, men det är inte riktigt det som känns aktuellt.
Mart utesluter inte att det kan komma att dyka upp en ny platta signerad De Lyckliga Kompisarna om allt klaffar framöver.
– Det kommer naturligtvis låta lite annorlunda, men man kommer att känna igen sig, lovar han.

”Det kanske blir festivaler”
På tiden när det begav sig tryckte orkestern in sig i Marts gamla skraltiga Ford och kuskade runt i Sverige med sångaren som ständig förare.
– Nu har Jouni också körkort så det är inte jag som måste köra jämt, jublar frontmannen.
Idag, tio år senare är det dock turnerande på lite andra premisser som gäller. Bandet är inte purungt längre.
– Det ska vara fint vin, inget jävla hemkört, tjuter legenden. Nej men alltså, man får ta det för vad det är, det är klart man blivit bekvämare nu när man är 40 bast. Nu gillar man att vara hemma och pilla med huset så det är klart det är lite annorlunda nu än vad det var på den tiden. Nu blir det hyrbil så vi får in sakerna, jag har ju en Ford Fiesta så det går inte att trycka in någonting i skuffen.
Bortsett från några uppvärmningsgig på 44:an och i Köping kan fyra ynka spelningar verka en aning lite för en återförenad punkfavorit. Men Mart verkar på allvar inte helt säker på att comebackturnén kommer bli en eriksgata.
– Vi ska börja lite lätt och känna hur det känns och kolla om det funkar. Finns det någon som vill kolla, låter det bra när vi spelar, går folk hem efter halva konserten eller står de kvar och applåderar och vill höra mer?
Men så fyrar han av ett spjuveraktigt skratt som döljer både en och annan räv bakom örat och avslöjar att om det känns bra kan det mycket väl bli en fortsättning.
– Vi ska väl inte ta ut någonting i förskott, men det kanske blir några festivaler…