Joyzine

[stäng]

Fem korta

Nina Wiemer

Fem korta frågor till Nina Wiemer, aktuell med känsloladdade skivan ”Processing Eleven”...

Musiken på nya given är bitvis ganska naken och pianobaserad, beskriv utvecklingen och dess process från ditt debutalbum!?
Mycket har hänt sedan förra plattan. Då gömde jag mig bakom tjocka ljudmattor och effekter. Den här gången ville jag skala ner och få fram det som kändes viktigt. Det har varit skrämmande, men jag är glad att jag vågade.

Debutens titel, "Electrotherapy", hade en genomtänkt innebörd, hur är det med "Processing Eleven", samma sak här?
Titeln syftar på året 2011, min process att hantera sorg och min systers bortgång genom musik.

Att döma av din biografi har ditt liv till stor del kantats av missbruk på ett eller annat sätt, har det satt sitt avtryck på "Processing Eleven", i så fall hur?
Plattan beskriver främst min sorgeprocess. Singeln "Epilogue" blev ganska samhällskritisk - Jag fick inblick i hur samhället kan hantera unga med missbruksproblem och tror det finns mycket som behöver förändras där.

De vackraste stunderna på skivan låter väldigt eftertänksamma, är det viktigt att den musik du skapar är personlig, eller hur fungerar det i skapandeprocessen?
Skapandeprocessen ser olika ut från låt till låt, men texten är alltid det centrala. Jag behöver få skriva för att själv förstå vad som händer. Det är inget val, snarare en nödvändighet.

Vilka är de tre viktigaste ingredienserna i musik du gillar?
Jag älskar låtar som bygger upp stämningar och förmedlar en känsla utan att behöva förtydliga det med en text. Det kan vara allt från sorg till ren och skär danslust.

Jag förundras av artister som lyckas berätta personliga saker i text på ett rakt och enkelt sätt utan att det blir för banalt och utan att det känns för invecklat.

Och så är jag är en riktig nörd när det kommer till stämmor. Jag älskar spännande harmonier, gärna på gränsen till att de skär sig. Det finns många artister som är riktigt duktiga på det där, till exempel Alanis Morissette och Zero 7.