Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Carla Bruni
No Promises, 2007
Skivbolag: Naïve
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2007-08-28
Hemsida: www.carlabruni.com

På hemmaplan i Frankrike är Carla Bruni en respekterad storhet. Under 90-talet gjorde hon raketkarriär som toppmodell, men har nu återkommit i en helt annan skepnad, som musiker och artist.

Det hör inte till vanligheterna att fotomodeller slår igenom och blir framgångsrika i musikbranschen, men den timida skönheten Carla Bruni tycks vara ett undantag. Hennes album har sålts i över 2 miljoner exemplar över hela världen, fantastiska försäljningssiffror som vittnar om hennes potential och att det finns många där ute som uppskattar hennes musik.

Enligt biografin är ”No Promises” ett tidlöst album som fått det underfundiga epitet ”fashion-resistant”, vilket jag kan hålla med om är en passande beskrivning. Texterna på albumet består uteslutande av engelsk poesi som Bruni med varsam hand har tonsatt. Hon har sovrat bland de stora mästarna och fastnat för elva dikter som hon sedan har smyckat med sina melodier och sin sång. Låtarna rör sig i gränslandet mellan blues, folkmusik och singer/songwriter, men är egentligen ganska svåra och onödiga att klassificera. Carla Bruni gör sin grej och som skvalmusik är hennes eleganta och stilrena små alster tämligen effektiva. Hur hon har lyckats sälja platina kan jag dock omöjligen förstå.

I en intervju i DN (9/2-07) berättar Bruni att steget från att posera framför modemagasinens kameror till att sitta och sjunga ensam vid scenkanten har varit tufft. Givetvis har hon varit nervös inför liveframträdanden, vilket man bör ha överseende med, men jag kan inte låta bli att irritera mig på hennes försiktighet. ”No Promises” är, som jag tidigare nämnt, ett stilrent album, men inte desto mindre präglat av en påfallande vekhet. Bruni låter som om hon inte vågar släppa fram känslorna och tassar istället förskrämt runt i kulisserna. Hennes sång präglas av en irriterande vaksamhet och hon saknar dessutom allt vad passion och inlevelse heter.

Omslaget till ”No Promises” är visserligen vackert som ett konstverk, men Carla Bruni förblir för mig, sorgligt nog, inget annat än en pensionerad fotomodell som söker lyckan i musiken, men som handlöst famlar i mörkret.