Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Berndt
Walk (ep), 2008
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-07-04
Hemsida: www.theberndt.nu

The Berndt är så överdjävligt svenskt popglada att det bara blir för mycket. De fyra låtarna på ”Walk” är så spralliga att jag inte för mitt liv kan begripa var orkestern får all sin energi ifrån. I en måttlig mängd (läs en låt) kanske det hade varit juste, men fyra energiska utbrott blir alldeles för mycket för stackars mig.

Vad jag menar med svenskt popglatt? Ganska mycket Göteborg faktiskt (suprise, suprise att gruppen kommer just därifrån). Tänk eufori och avighet a la Håkan Hellström, eller de på senare tid upphypade Hästpojken. Men här finns också en dos Niccokick. Ett glatt Niccokick bör för protokollets skull tilläggas.

The Berndt låtsas att det heter Glenn och spelar snabbt och hetsigt. Bubblande basgångar snubblar på spretande gitarrer i vad som är alldeles för mycket glädjeyra för min del. Det finns liksom ingen hejd på orkestern. Nog för att spelglädje och hängivenhet är viktiga ingredienser i musik, men på ”Walk” blir det faktiskt för mycket av den varan.

8-Bits inleds med en halvtam Super Mario-parafras, men utvecklas sedan till epns bästa bit och jag är någonstans övertygad om att alla som förälskat sig i Göteborgspop på ett eller annat sätt kommer hitta fram till The Berndt. Det är bara jag som är en aning allergisk mot det halvsura, glädjesvallande käcka uttrycket. För spela kan det här gänget, det är ställt utom tvivel. Följaktligen är jag bara fel målgrupp…eller så är det trots allt The Berndt som är fel ute. De flesta avskyr väl ändå folk som är alldeles för glada? Allt kan inte vara superkul jämt.