Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

The Berndt
GBGBG, 2010
Skivbolag: Pophat Music
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-07
Hemsida: www.theberndt.com

Ytterligare ett i den uppenbart oändliga raden av Göteborgsband som jag aldrig hört talas om, men det är kul att staden rymmer så mycket musik. Kvintetten The Berndt känner jag på något plan igen, kanske beroende på att de spelat runt om i hela riket och på festivaler. Debutskivan som är släppt på eget bolag är i min hand, mycket kul även om jag inte håller med om det är "Sveriges snyggaste bandnamn". Albumtiteln är ungefär lika klockren.

Inledande Leave our name alone är en spattig, energisk låt som påminner mig om Clap Your Hands Say Yeah med smattrande gitarrer. Mycket bakgrundsång (eller snarare utrop som det står i konvolutet) som komplement till Emil Lundins gälla och bitvis desperata leadsång. En röst som funkar bra till resten av konceptet utan att vara fantastisk. Ett annat band som känns väldigt nära är Kaiser Chiefs, lika infernaliskt rastlös rakt-in-i-väggen-pop allt som oftast. Ständiga taktskiften och ständigt balanserande på gränsen till det outhärdliga. Det luktar sommar och det luktar helt klart festival, men jag hade nog behövt både en och sju öl för att verkligen tycka att det här var världens bästa musik.

Bättre blir det när man lyckas hitta balansen, som i Hurried feathers, en låt som får mig att vilja iklä mig bästa partyskruden och bara dansa ner för gatorna i den milda augustikvällen. Enda gången på skivan det händer tyvärr. Åter är det en upptempolåt, men utan att den alls balanserar på någon gräns alls utan bara är väldigt glädjande och skön. Vidare flörtar The Berndt med Vampire Weekend och afrorytmer liksom svulstigare band i Walked for the future, men gör det inte alls i närheten av lika tilltalande. Nej, göteborgarnas hem tycks vara det überhetsiga, för i mer avskalade Diamond girlz känns det bara fel.

Ja, alltså jag blir duktigt trött i huvudet av att lyssna igenom den här skivan ett par gånger. Emellanåt och helst i små doser är "GBGBG" en riktigt trevlig och rolig skiva, men jag tror att musiken gör sig så mycket bättre live och helst på festival. Som helhet blir det för mycket av det goda och av samma sak. The Berndt visar att man kan göra trallvänliga poplåtar, men jag skulle vilja att de oftare taggade ner och gjorde fler låtar i klass med välavvägda Hurried feathers.