Joyzine

[stäng]

Intervju

Division of Laura Lee

Som en ångvält drog de fram under början av 2000-talet. Division of Laura Lee krossade allt som kom i deras väg, pulveriserade varje form av motstånd. Vägen mot total succé låg öppen, den sista och definitiva nyckeln var att ta kommandot över den amerikanska marknaden. Då havererade allt. 2008 är man äntligen tillbaka med nya fullängdaren ”Violence Is Timeless”, starkare och argare än någonsin.

– Det handlar ju om att vi alla har våra roller, jag är den som kan vara sur men också den som kan vara glad, men i grunden är vi alltid vänner. Sedan kanske vi inte gillar varandra hela tiden, men det är en annan sak.
– Det där kommer ifrån att vi är passionerade när vi spelar, det är bara en grej, som en nisch. Vi hade något mellan oss fyra med en gång. Det var nuts. Men jag tror aldrig att vi har varit ovänner på scen. Däremot har det kanske sett så ut.
Division of Laura Lee har aldrig handlat om våld, även om det precis som Jonas Gustavsson och Per Stålberg pekar på; ibland kan uppfattas så. Divisionen har istället alltid handlat om vanvettig passion, att brinna för något och modet att våga erkänna att man tar något på blodigaste allvar. Och det rebelliska utanförskapet förstås. Nu vet jag inte hur rebellaktigt det är att åka på promotionturné på en liten stadsscooter, Jonas visar glatt upp bilderna tagna med hans mobilkamera, men likväl finner jag de båda Division of Laura Lee-medlemmarna på utsatt tid på Pusterviksbaren vid Järntorget i Göteborg. Way Out West är i full gång och tiden är dyrbar, men ibland behövs det en paus. Vad passar då bättre än att slå sig ner över en öl och snacka musik med en av Sveriges absolut bästa comebackande liveakter?

Känsla är allt
– Kärnan i Divisionen är, även om vi inte alltid tänkt på det, att vi alltid har strävat mot och bort från det som något eller någon har planerat för oss. Vi har alltid stått vid sidan av och gjort våra egna grejer. Det har alltid varit en grundtanke i Division of Laura Lee att inte ge vika. Vi valde en annan väg än många andra, som till exempel våra föräldrar, syskon och liknande. Inte för att jag anser att vår väg är bättre, det blev bara så. Det är klart att det speglas mycket av att man kommer från en arbetarklasstad, som egentligen bara består av ett litet centrum och en jävla massa betongområden. Trots det var det var det ju vårt på många olika sätt. Man strävar bort från det där, för vad är alternativet? Det finns inte så många andra alternativ. Det var ju att jobba på SAAB eller börja med droger och göra inbrott liksom.
Per Stålberg är allvarlig, Jonas Gustavsson likaså. Det märks att det är på allvar. Det är alltid på allvar.
– Det handlar det ju alltid om, hela livet handlar om att visa ”att jag kan minsann”. Och sedan erkänna att saker som avundsjuka är tändvätska, att det är inspirerande. Det är inte många som vågar erkänna det, men vi har faktiskt kommit till insikten att det är så. Dels det, men också att man visar för sig själv att man inte är en nolla. Allt det där har väl med mindervärdeskomplex att göra. Sedan kan jag garantera att alla artister som spelar på den här festivalen någon gång har varit sjukt arga på hela sitt liv, haft olika komplex och känt sig dumma och fåniga. Nu har väl alla fått sin personliga revansch, nu är det de som står här och spelar för alla andra.

”Du har fel”
Vad var det då som hände efter släppet av förra albumet, ”Das Not Compute”? Meningen var ju att bandet skulle slå Big Time. Hårt slit och vad som ibland såg ut som ändlöst turnerande hade lett till att vägen mot att erövra USA låg öppen - då kom chockbeskedet. Bara några dagar innan USA-turnén skulle ta sin början hamnade dåvarande skivbolag i ekonomiska svårigheter och hela turnén ställdes in. Nu var detta egentligen bara droppen som fick bägaren att rinna över, sprickor i grundfundamentet hade börjat visa sig långt tidigare. Per förklarar:
– Grejen med Division var att vi startade som ett väldigt medvetet band när det kom till vad vi ville göra. Vi hade inga ambitioner över huvudtaget att folk skulle gilla oss. Vi ville bara vara någon form av motpol, göra något riktigt, med hjärta. Om vi så skriver en bok, eller målar, det spelar fan ingen roll. Vi vill göra något annorlunda. Från början ville vi inte ens att bolag skulle höra oss, men av en ren händelse så hände just det i början av 2000-talet, och folk började gilla vår musik. Det tyckte vi ju var roligt så klart, men det hade vi aldrig räknat med. Sedan började det rulla på, plötsligt blev man indragen i hela den här cirkusen, man fick lära sig alla de här nya orden som tour manager, tour support, pengar hit och dit, förskott, klappa någon jävla gubbe från EMI på röven… Vi kommer från Vänersborg, vi skiter fullständigt i om någon har jobbat med de stora artisterna, det har aldrig rört oss. Vi vill hela tiden skapa oss vårt eget sätt.
– Det är som att ha ett jobb som inte är på dina egna villkor, det går inte att jobba när alla säger att du har fel hela tiden, säger Jonas sammanbitet.
– Nej, vi tänkte uppenbarligen inte som man skulle göra, fortsätter Per med bister uppsyn. Det var liksom; ”nej, jag tycker inte att det är bra att göra reklam för coca-cola, jag vägrar”. Även om det hade gett oss trehundratusenmiljoner. Det skiter väl jag i för fan, det är inte pengarna som är anledningen. Nu överdriver jag givetvis, men det var mycket sådana saker, ”du måste träffa de här, det är bra att träffa de där”. Men varför? Ge mig en jävla anledning! Jag går och träffar dem då, ”hej”. Men vad då? Sedan då?
– Det blev en massa krystade grejer, och sedan tycker jag personligen att vi gjorde för många turnéer som inte gav oss någonting. Vi kände till slut att, nej, det här är nog inte vår grej.
– Det funkar liksom inte när andra väljer åt en i val som man själv ska göra. Så vad vi gjorde var att vi sade: nu planerar vi om allting. Vi bygger om och gör på vårt sätt. Det var samtidigt som hela skivbranschen gick åt helvete så det var nog lika bra det. Nu gällde det bara att hitta andra partners in crime.

Nya Parterns In Crime
Sorlet inne på Pusterviksbaren har nu nått snudd på orkannivå, det märks att trafiken har amplifieras mycket tack vare rådande stadsfestival. Kändistätheten likaså, bara ett par bord bort sitter en viss Kristoffer Åström med sitt The Rainaways och laddar med lite mat inför kvällens spelning på just Pustervik. Åström som för övrigt är en personlig vän till Divisionen och faktiskt har hjälpt till med att göra en personlig musikvideo till en av Division Of Laura Lees nya låtar.
– Det började med att många artister streamar sina låtar så ingen rippar dem, men vi tänkte att man kunde göra något fräckt till det också. Att kanske ha någon som gör en video till varje låt, det var så idén växte fram, förklarar Per konceptet. Jonas ger detaljerna:
– Det är inspelat på mobilkameror. Dealen var väl att det inte skulle kosta någonting, det fick inte vara jobbigt, utan det skulle vara en kul grej att göra för dem också. Sedan är det ju så att alla som varit med i det projektet är ju folk som vi respekterar och som vi tycker är duktiga konstnärer, bra på det de gör helt enkelt. Vi vill ju jobba med människor som tänker ungefär som vi själva, men som givetvis har andra kvalitéer också, forsätter Jonas och styr på nytt in samtalet på teamet bakom nya skivan. Annars hade vi ju jobbat med oss själva, och då hade vi bara gått i cirklar på något sätt. Nu har vi fått en bra balans med våra arbetspartners, bolag, management, promotion, allting fungerar perfekt. Det tar sig, men det är ju inte så att vi försöker bli kändisar, jag vill bara ha 10 000 i månaden så jag kan betala hyran, köpa en tomt eller vad som helst. Det är det som är ambitionen i alla fall.

Nytt skivbolag
Valet föll tillslut på relativt nystartade skivbolaget I Made This, och efter effektivt arbetet i skivstudion såg så till sist ”Violence Is Timeless” dagens ljus. Det märks tydligt att det är två stolta herrar jag har framför mig när nya skivan kommer på tal. Per är först ut:
– Jag tycker att det är en otroligt bra skiva faktiskt. Jag är jävligt stolt över att vi lyckats göra vår absolut bästa skiva någonsin, och det säger ju alla, men nu har jag lyssnat på den här i två års tid och den är riktigt, riktigt bra. Det känns som en Division-skiva som skulle komma 2008, och det gör den ju också. Nu är vi ju inte tillbaka på ruta ett igen, men någonstans känns det lite som en nystart. Att slå ur underläge, det är oftast det vi gör bäst. Det kommer bli hur bra som helst.
– Det finns inga tråkiga stunder, den här skivan är en av våra mest energiska skivor, fortsätter Jonas Gustavsson, som på den här plattan fått mesta delen av leadsångsuppdragen. Den är mindre svulstig än ”Das Not Compute”, och inte lika minimalistisk som ”Black City”, det är mer låtsnickeri den här gången, på vårt sätt. Vi kan ju aldrig låta på något annat sätt än oss själva ändå, säger Jonas med ett skevt leende.
– Ja, vi kommer ju alltid att låta som Division, skrockar Per. Det gör man efter så många år ihop. Det hörs direkt när det är Division.

”Ingen jävla discoskit”
Men det finns uppenbarligen gränser. Något nytt Scissor Sisters eller The Ark kommer vi aldrig få skåda om man ska tolka herrarna Gustavsson och Stålberg rätt.
– Vi har väl lagt oss i produktionen lite mer än brukligt, det är lite mer baskagge helt enkelt. Annars är det som vanligt, absolut inga samplingar och sånt där jävla discoskit. Mer som det ska vara.
– Vi kan nästa få vad som helst att låta Division, vi gör det så fort vi spelar ihop av någon konstig anledning. Det finns inga gränser för vad vi kan göra och vad vi inte kan göra, jag vill inte ha sådana gränser i alla fall. Men att det kommer en dansplatta med Division, det vågar jag inte lova!
Så ni kommer aldrig släppa en egen Kleerup-platta?
– Vi kan ju inte ha en massa tjejer som solkar ner våra inspelningar, det går inte, garvar Jonas innan Per får sista ordet:
– Nej, jag pallar inte heller det riktigt. Division är Division. Om vi vill göra en dansplatta eller om vi vill göra något annat, så gör vi väl det, men vi har hittat vår form.