Joyzine

[stäng]

Intervju

Crazy Lixx

”Lite mindre av allt på ett bra sätt”, kallar sångaren Danny Rexxon den kommande tredje skivan med sin sleaze-orkester Crazy Lixx. Det utlovas ett råare sound med mer skit och mindre polish, men som förhoppningsvis faller både gamla och nya fans i smaken. I en intervju med Joyzine berättar Danny om bandets val att producera skivan själva, om den svenska sleaze-scenen idag och om faktumet att han återigen är den enda kvarvarande originalmedlemmen.

Den karaktäristiskt släpiga Malmöskånskan har en lätt bestämd ton i berättandet och att Danny varit bandets talesperson under alla år hörs. Han svarar piggt på frågorna och några av svaren inleds med ett bekräftande ”mmh” efter att han hört frågan.
Förutom en lätt värkande rygg, är Malmösonen Danny Rexxon vid gott mod när Joyzine når honom.
– Jag har sovit lite snett bara, det blir så när man ligger på en massa hotellsängar. Man längtar hem till sin egen.

Har man följt bandet under den senaste tiden, skulle man lätt tro att Danny haft mer än ryggvärk att oroa sig över då de tappat två av tre kvarvarande originalmedlemmar. Basisten Loke Rivano och trummisen Joey Cirera lämnade båda in sina avskedsansökningar; Joey redan i somras och Loke i början av året. Båda musikanterna spelar dock sina instrument på plattan. Danny berättar att de bad Joey att stanna kvar under skivinspelningen för att få en trygg lösning, vilket han gick med på. Under inspelningens gång meddelade då även Loke att han tänkte lämna bandet efter att inspelningen var klar och man hade genomfört de konserter som låg närmast i tiden. Sista spelningen för båda blev på sleaze-festivalen Rock The Night i Michelau i Tyskland.
– Joey har varit med sedan första början, precis som jag. Han har haft svårt att hitta motivationen senaste tiden, vi har pratat om allt möjligt om hur vi ska lösa det och vad som ligger bakom. Men i princip så har han väl tappat gnistan. Det kanske är konstigt att man gör det innan en skiva, det är ju typiskt en sådan grej som man tror ska ge en gnistan.
Loke då? Varför slutade han?
– Det har vi inte pratat så mycket om egentligen, det har legat i luften där också. Det är också många anledningar, en del på personligt plan som jag inte vill gå närmare in på. Men det är inga hard feelings mellan oss, det är samma med Vic när han lämnade, vi umgås ju fortfarande. Och vad jag vet, så kommer Loke fortsätta med musik på ett eller annat sätt.
Då är du ännu en gång den enda kvarvarande originalmedlemmen, för även när ni släppte första skivan var du den ende som var kvar från starten år 2002. Det går nästan i cirklar.
– Ja, så är det och i år är det tio-årsjubileum dessutom, så det är jag som kämpar på helt enkelt. Och nu sitter jag här med två medlemmar (gitarristerna Andy Dawson och Edd Liams, förf.anm) som är betydligt yngre än vad jag är, så det är som en slags förnyelse i bandet. Det är både ledsamt och glädjande på ett sätt för man blir taggad för hur framtiden ser ut. Men någonstans tittar man ju tillbaka på det bandet som startade och där man hade ambitionen att lyckas och därifrån är bara jag kvar, resonerar Danny med eftertanke.

Även om det ser ut att vara en svängdörrs-princip inom Crazy Lixx, menar Danny att det ändå inte uppfattats som oroande då avhoppen inte skett på en gång. Han tar förra skivan ”New religion” som exempel, eftersom det var den skivan som gav bandet ett break utomlands. De flesta av fansen som tillkom då visste inte att Vic Zino hade spelat med dem innan, utan var vana vid Andy Dawson. Men man kan även få en bild av att Danny kanske är en bestämd bandledare som är svår att jobba med och att han har en bestämd vision för Crazy Lixx.
– Mmh, jo men på ett sätt är det säker så. Jag kan väl inte uttala mig om det, eftersom jag aldrig ”jobbat med mig”. Men visst, jag har väl alltid haft en roll som bandledare så någonstans är det väl min vision. Men steget vi tog för den här nya skivan är ett gemensamt beslut, så det är inte så att jag inte går att resonera med. Men visst, fortfarande är det så att jag skriver merparten av musiken och även för merparten av dialoger och intervjuer. Men det har med erfarenhet att göra och hur man än vrider och vänder på det, så är de två som är kvar i bandet nu ändå ganska unga i gemet.

Crazy Lixx ”Den ärligaste formen av hur vår musik ska låta”
För att återgå till det Danny nämnde med ”gemensamt beslut” angående inriktningen på nya skivan ”Riot Avenue”. Förutom att det är den första skivan för bandet med två lead- och rytm-gitarrister, är det också den första som de valt att producera helt själva. Borta är det tidigare fluffiga Def Leppard- och Europe-minnande soundet, istället är det rakare och råare metal med vinkningar åt Skid Row om man ska göra en tydlig jämförelse. Danny berättar att den tanken fanns hos bandet redan under låtskrivarprocessen och fortsatte fram till mixningen av skivan. Fansen kommer dock känna igen sig i melodier och liknande menar Danny, men en klar förändring märks ändå och att man har två gitarrister denna gång har gjort att låtarna är mer riffbaserade.
Tycker du så här i efterhand att det på skivorna där ni hade utomstående producenter finns saker som kunde gjorts bättre?
– Så där är det alltid och så även på den här skivan. Vi spelar alltid in demos på alla låtar som vi har tanken att få med på plattan, sedan lyssnar vi genom allt och avgör sedan vilka som kommer med. Inte sällan finns det saker man spelat in på demona som har en viss känsla som är svår att återskapa. Det är såklart bara bandet som vet om det, men sådana grejer som ”kanske om vi hade polerat lite där, så hade vi fått till det” dyker ibland upp. Samtidigt har man en begränsad tid för det. Och där har vi en stor skillnad på denna skiva; vi har mycket mer tid att röra oss med, vi kunde köra efter vårt eget schema utan producent och kände vi att ”det här sitter inte”, så kunde vi ta två dagar och bara tänka runt en låt istället för att behöva ta ett hastigt beslut. Så det är en mer genomtänkt produktion samtidigt som den är mer genomtänkt eftersom vi bara behövt lyssna på en röst.

Danny menar dock att trots att deras bolag Frontiers Records var helt positiva till deras beslut om att slopa producent, så finns det annars en stor risk med vad de gjort. Chris Laneys patenterade produktioner har varit en bidragande orsak till bandets goda rykte och eventuellt kan kvalitén sjunka när ett band tar ett eget beslut om att producera. Men Danny tycker ändå att deras beslut som helhet var nödvändigt för att kunna utmana sig själva och utvecklas musikaliskt.
– Det här är den ärligaste formen av hur vår musik är tänkt att låta; den har bara filtrerats genom våra åsikter och inte genom några andra kanaler. Jag hoppas att fansen uppskattar tänket vi haft. Det är lite äldre stil på produktionen, det är lite mindre av allt, lite mer som man tänkte förr när man producerade hårdrock.

Om skivan mottas bra kommer bandet enligt Danny nog vilja fortsätta jobba på samma sätt eftersom de föredrar det. Dessutom har skivan spelats in på plats i hemstaden Malmö i en bekants studio, vilket gjort arbetet bekvämare på flera sätt.

Omskrivna interjektioner och ”hellre hoja en catchy fras hundra gånger än…”
Precis som Danny beskrev är det med Crazy Lixx-mått mätt en råare ljudbild och låtar med mer bett i riffen. Första spåret Whiskey Tango Foxtrot är för övrigt, för att paja en överraskning, en omskrivning av ”what the fuck” med NATO-alfabetet.
– Låter handlar om ett scenario som jag tror många band kommer känna igen sig i. Antingen före eller efter ett gig man vill ha en stund för sig själv, inte så att man inte vill träffa fans eller inte ha någon i logen för det är oftast okay så länge folk kan sköta sig. Men då är det alltid den där ene jäveln som inte riktigt vet var gränsen går och man vill bara säga ”what the fuck!” och be honom dra. Så folk som varit i den situationen kommer känna igen sig, alla vet vem den människan är.
Påminner om Hardcore Superstars Guestlist som handlar om den irriterande typen i logen som man inte vet vad han gör där och hur han kom dit.
– Precis! Och det är ofta folk som vill promota sitt eget band genom att prata och försöka komma in i ett sammanhang. De kanske ser upp till bandet som de är hos, men vill ändå ta tillfället i akt att prata om sitt eget på ett väldigt påträngande sätt. Det är väl okay så länge folk tycker det är schysst, men oftast så är det den sortens människa som gärna vill ta över samtalet. Och i kombination med alkohol och annat så blir de lite för modiga och dräggiga. Resultatet blir ofta att det blir ett ärende för vakterna.

Omslaget är också en vink åt att polishen har droppats; en ödslig motorväg som hämtad ur den atombombsförstörda ödemarken i Fallout-spelen.
– Det är inte på något sätt en konceptskiva, men det har ändå funnit en tanke med en post-apokalyptisk vision. Lite Mad Max-stuk, där gäng springer omkring med kedjor och slår ihjäl varandra över lite bensin. Så den har präglat känslan vi velat få fram. Rent textmässigt är det annars ganska vanliga koncept; brudar, att spela i band…en hyllning till hårdrocken överlag, berättar Danny med ärlig ton. Vi har ju aldrig varit ett band som har försökt skriva om djupa saker. Jag tillhör själv dem som definitivt sätter musiken i främsta rummet. Och visst kan en text stärka en låt, men jag hojtar hellre en catchy fras hundra gånger än att glida in i något djupt och meningsfullt resonemang. Jag tror de flesta hårdrockare är så, om man ser till vilka slags låtar som är populära; det är ofta de som har någon fras som är lätt att komma ihåg.

”Svensk sleaze sågs som en kvalitetsstämpel”
Crazy Lixx själva startade officiellt som band år 2002, en tid då deras typ av musik var nästan att betrakta som bannlyst från åtminstone att höras i seriösa sammanhang. Danny menar att det går att märka en attitydskillnad nu för tiden och att hårdrocken numera tillåts vara ”lite ball och lite fånig”.
När så Crazy Lixx började släppa demos och blev uppmärksammade, hade även den svenska sleaze-vågen börjat röra på sig och när Chrashdïet släppte ”Rest in sleaze” sköljde den med tsunami-fart över landet. Detta ledde till att Crazy Lixx klumpades ihop med gäng som Gemini Five, Loud ’N Nasty och förstnämnda stockholmsband utan att banden vid närmare genomlyssning egentligen hade så värst mycket med varandra att göra. I en radiointervju från år 2007 inför släppet av singeln ”Heroes are forever” muttrade Danny att sleaze då var mer image än musikgenre och vid det laget hade den värsta haussen om det så kallade ”new wave of Swedish sleaze” börjat sjunka.
– Jag tror hela konceptet med ”swedish sleaze” egentligen var ett ganska desperat sätt att bunta ihop en viss slags musik. Det var snarare gemensamma influenser än ett gemensamt sound. Lyssnade jag på Crashdïet, Vains of Jenna, Babylon Bombs och oss som var ganska tidiga så är det väldigt distinkta sound och skillnader även imagemässigt. Men, fortsätter Danny med Tony Irving-betoning, det var inte hårdrock med growl, Göteborgs-döds eller nu-metal. Så då var man tvungna att hitta på något och jag vet själv att jag reagerade på detta. När vi började spela tänkte jag att det kanske inte ens fanns någon publik för detta. Vi vill bara göra musik vi själva lyssnade på, men om det skulle gå hem hos andra var en vild chansning. Sedan när vi fick höra om att det fanns en sorts rörelse uppe i Stockholm som låter så här och som också influeras av de banden, så tänkte vi ”ja fan, det måste vara det vi tillhör”. Jag tror många band utanför Stockholm också kände att man ryktes med där, för då hade man plötsligt en liten klubb där man kunde vara med och dela en publik. För det blev också för publiken en grej, ”jaha, det är en sleaze-kväll! Okay, då vet jag vad jag har att förvänta mig!”. Och det märker jag i Europa att det är en sorts kvalitetsstämpel, skriver de att det är ”swedish sleaze” på en poster så kommer det folk dit och räknar med att det är en sorts musik eftersom den har kvalité. Här i Sverige är det nästan pinsamt vid det här laget att kallas för sleaze och de flesta försöker att skölja bort den stämpeln.

Danny vidareutvecklar resonemanget med att många ibland kallade sig sleazerockare ”för att de lyssnade på Poison och Skid Row”, vilket på 80-talet skulle varit ett märkligt argument då båda banden var sina respektive motpoler redan då. För Crazy Lixx gör det inte så mycket vilken genre de tillhör, då det i slutändan ändå är fansen som väljer att lyssna på musiken utifrån ifall de gillar det eller inte.
– Är vi sleaze eller inte? För de flesta är vi väl det för att vi har varit med i den där ”exklusiva klubben” som en del band var.
Oavsett tidigare eller nuvarande genretillhörighet, så verkar Crazy Lixx hursomhelst välja att stå på egna ben utan att ta hjälp av någon rådande hype. Det är nya ”Riot Avenue” ett tydligt bevis på.