Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dreamboy
Emmabodafestivalen
2008-08-01
Av: Maria Wikström
Publicerad: 2008-08-05
Hemsida: www.dreamboy.se

Halvägs in i Dreamboys första låt tänker jag att jag nog får omvärdera tidigare sånginsatser på Skogenscenen. Som till exempel tjejen i Cobra Charlies sång, som var bland det skränigaste jag hört. Hur som helst, det låter inte särskilt bra om Dreamboy. Man kan ana att det skulle göra det om det inte vore för att körarnas mikrofoner är mycket högre än sångaren Ludwig Bells mikrofon, för att nämna en sak.

Om man håller för öronen är Dreamboy fina. De har matchande instrument som går i ljusblått och turkost. Låt efter låt tänker jag att nu måste det ju bli bättre snart, jag kikar efter ljudteknikern som verkar frånvarande. Det händer inget. Efter ett tag undrar jag om sången överhuvudtaget går ut i högtalarna eller om det är medhörningen vi sitter och lyssnar på. Det som kunde blivit en jättebra konsert i skuggan av träden blir till skav i öronen och funderingar på hur Emmabodafestivalen kan misslyckas så kapitalt med att få ljudet att fungera och låta åtminstone så pass vettigt att man kan bortse från det och få ut något av att lyssna.

Någonstans mitt i konserten ber sångaren om ursäkt för att han är så dålig på att spela gitarr, tror jag. Det är svårt att höra vad han säger, och inte tusan hör jag hans gitarr när banjon ligger på en helt galen volym. Om det inte vore för att den gjorde det skulle man nog kunna dra paralleller till The Thrills fina banjospelande, men det är mest en chansning.

Till slut är ljudet näst intill fixat. Sången hörs i alla fall och körerna och banjon har lugnat ner sig. Niccokick-lika We were friends är till och med mycket bra. Och trots att ljudet var pinsamt kasst så nynnar jag fortfarande på refrängen i Stars och känner mig bestulen på en bra konsert.