Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Diecco
Konsert & Kongress, Linköping
2006-09-30
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-10-03
Hemsida: www.diecco.se

Ett otacksamt läge, dålig publikuppslutning och helt fel tidsålder. Där har ni tre faktorer som gör att grabbarna i Diecco från Linköping förmodligen inte har det allt för bekvämt uppe på scenen på Konsert & Kongress. Med ett otacksamt läge menar jag det faktum som drabbar alla förband på ett eller annat sätt, publiken är inte där för deras skull. Ikväll väntar alla ungdomar, med övervikt av fnittriga tjejer med prickiga klänningar, på Kristian Anttila.

Att det är lite folk har säkert sina orsaker, att ta ut hutlösa 100 kronor i inträde kan säkert vara en (att ölen kostar 45 kronor för en liten flaska behagar inte heller recensenten…). När Diecco går på scenen och frontmannen Thimmie Englund spejar ut i lokalen har de flesta inte ens uppmärksammat att det står ett band på scenen. Men efter lite ihärdigt påhejande från Englund, för kvällen iförd en snitsigt tight nätbrynja, samlas det en brokig liten skara i närheten av scenkanten. Tanken för mig till de närmast sörjande.

Diecco ska ha en stor eloge för att det de gör, det gör de bra. Det låter tight och ljudbilden är fenomenal. Trots bristen på entusiasm från publiken försöker kvartetten att föra lite liv på scenen, det hoppas och studsas, bassisten Per Pettersson är utan tvekan kvällens behållning. Påminner lite om en mänsklig krabba. Men själva musiken då?

Där kommer faktor tre in. Diecco är hopplöst omoderna och inlåsta på 90-talets mellanfas. Det hela känns Uno Svenningsson, Peter LeMarc, Mikael Rickfors, you name it. Polerad intetsägande poprock framförd på svenska. Kent klarar det, likaså Håkan Hellström och Kristian Anttila förstås, men inte Diecco. Även om själva musiken är skickligt framförd, stundtals svänger det rent av ganska bra, känner jag absolut ingenting alls.