Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Deftones
Saturday Night Wrist, 2006
Skivbolag: Maverick Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-11-28
Hemsida: deftones.com

Att Deftones kunnat gå och bli ett så stort och populärt band är egentligen märkligt. Men musikbranschen har ju som bekant aldrig gjort sig särskilt känd för att vara en logisk värld. Medan ungar över hela klotet sprungit benen av sig för att köpa gängets skivor och se deras konserter har mina antiargument emot dem bara blivit fler och fler. För lyssna här, det här är fakta!
* Som liveband är Deftones helt värdelösa. Bandets gnälliga metalvariant tycks inte ämnad för det brötiga liveformatet.
* Gruppen har inte släppt en enda helgjuten skiva. Inte ens en platta med betyg ”klart godkänd”.
* Deftones är från början ett imageband mer än något annat. Stora byxor och hiphopelement la grunden till karriären. Jänkarna har lite väl lättvindigt fått tvätta av sig den stämpeln utan att prestera något i gengäld.
* Men framförallt, Chino Moreno är en förskräckligt jobbig sångare.

Men allt kan ju ha ändrats tänker ni. Deftones bråkade ju i studion, tog paus i inspelningen och kom enligt egen utsago tillbaka som en starkare enhet än någonsin. Kanske föddes en gnista i det skeendet? Tänk inte ens tanken! ”Saturday night wrist” plöjer på i samma spår som tidigare, utan tillstymmelse till bättring.

De gånger gruppen faktiskt verkar vara på gång med något fräscht inom ramarna för sin emotionella metal dränks all ambition i Chino Morenos hysteriska gnäll. Jag kan hur mycket jag än försöker inte förstå att folk kan uppskatta hans sångstil. Den är inte ens förkrossad, sliten eller desperat. Det handlar bara om självömkande jävla gnäll. Deftones borde gjort det bästa för bandet i samband med inspelningsbråken och kickat Moreno.

Musikaliskt påstår bandet att ”Saturday night wrist” är en blandning mellan det självbetitlade albumet och kritikerrosade ”White pony”. Det kan ligga något i det. Deftones rör sig ogärna för långt utanför sina egna jaktmarker. På sina håll hittar firma Carpenter/Cheng fram till emotionellt gångbara harmonier, men som helhet handlar det bara om slött poänglös metal. Precis som vanligt när det står Deftones på etiketten.