Joyzine

[stäng]

Krönika

Hur står sig dragplåstren i Hultsfred 2006?

Hultsfredsfestivalen gjorde imorse sitt sista bandsläpp. Nu anses programmet vara klart och det är först i det här skedet man egentligen kan börja reflektera över om arrangerande Rockparty lyckats få ihop en bra lineup eller inte. Hur står sig Hultsfredsfestivalen 2006 egentligen?

Många har nog undermedvetet trott att Rockparty skulle kunna ställa ett lika slagkraftigt program på benen som underfjolårets jubileumsår då biljetterna sålde slut på rekordtid och programmet bestod av idel toppar. Sådana tankar är bara dumma. Då var allt något speciellt och nu är vi tillbaka till vardagen så att säga. Jag tror heller inte att det varit Rockpartys avsikt att toppa fjolårets lineup. Snarare att ställa en för året intressant samling artister på sina scener och locka besökare på det sätt de alltid brukat göra. Hur ska man annars förklara att det släpptes betydligt färre biljetter i år? Det lär inte enbart bero på att de ville ha förutsättningen att snabbt sälja slut och sedan kunna släppa extrabiljetter.

Men låt oss här släppa alla jämförelser med fjolåret och istället koncentrera oss på årets lineup som helt fristående. I det här skedet väljer jag att diskutera de stora akterna, dragplåstren som är de som säljer den där sista andelen biljetter. Jag ämnar försöka hålla mig så väl otroligt subjektiv i mina åsikter som se rent krasst på vad som funkar och inte. Vilken potential har akterna att dra folk till Hulingens strand egentligen?

Jo, Kent är ju ett dragplåster av stora mått. Det är precis som Rockpartys Håkan Durmér sa i en intervju här på Joyzine i februari ”Jag skulle vilja säga att i Sverige är Kent betydligt mycket större än vad någon av fjolårets headliners var. Det är lätt att glömma bort exakt hur stora de är eftersom de är svenskar, men de sålde trots allt 110 000 konsertbiljetter under förra sommaren. Och det är helt klart en av årets viktigaste bokningar för vår del.” Klart att det kommer lite snyftande småfjortisar bara för att Eskilstunas stolthet står på scen. Ur egen synvinkel kan jag dock inte annat än tycka det är sorgligt att Sverige inte förstår vilket erbarmligt tråkigt liveband Kent är. Exklusiv spelning eller inte kvittar, det är ändå inte särskilt skoj med ett gäng som kör med backtracks in absurdum och ännu inte förstått vad dynamik handlar om.

De svenska dragplåstren i övrigt stavas In Flames och The Cardigans. Inget ont om dem, det är två bra band som är om möjligt ännu bättre live än på skiva. The Cardigans kan nog bli skoj, till In Flames är jag dock ytterst kluven. Jag vet att det är ett högoktanigt liveband, att de alltid ger allt och att de har en enorm låtskatt att ösa ur, men med åren har det blivit mindre och mindre upphetsande att se dem live. Jag tror ärligt talat att jag börjat tröttna lite. Som bokning får In Flames på Hawaii dock betraktas som ett genidrag, det finns fortfarande en stor skara människor – företrädelsevis yngre – som inte sett dem live. Som upptäckt dem först genom senare skivor och som fullkomligen brinner av lust att få studsa kroppen sönder och samman till välsvarvad Göteborgsdöds.

Ytterligare några metalanknutna band kommer beträda den största scenen (det har ju bevisligen visat sig att metal funkar nuförtiden). HIM har jag svårt att ta ställning till. Å ena sidan är det ett gäng som kan det där med att vara apraka och ändå leverera bra spelningar, å andra sidan har man som uppmärksam festivalbesökare kunnat se dem på otaliga festivaler bara i Sverige de senaste åren. Jag antar dock att samma sak gäller här som för In Flames, ungdomen gör i brallan. Jag själv intar en lite mer avvaktande hållning, men kommer med stor sannolikhet att vara där. Deftones däremot ser jag på som ett gäng föredettingar. De var dåliga när de stod på samma scen år 2000 och de lär inte vara bättre nu. Det stora intresse som ändå alltid funnits för bandet tycks dessutom vara på upphällning. Spelningen lär väl visa om jag har fel eller inte, men Deftones känns som ett väldigt osäkert kort.

Korn har för länge sedan passerat sitt bäst före datum, senaste skivan ”See You On The Other Side” är rent av hemsk. Avhoppet från numera tokreligiöse gitarristen Brian ”Head” Welch har fått bandet att tappa skaparkraften totalt. Men, och det är ett stort men! Bokningen är ändå ett lyckodrag. Säga vad man vill om sångaren Jonathan Davies springande av och på scen i tid och otid och den totala avsaknaden av mellansnack, men Korn levererar alltid en hitkavalkad och de gör det med pondus. Fanskaran av unga svenska metalskallar tycks dessutom aldrig ta slut. Korn är ett av få föredettingband som fortfarande har ett berättigande som högt klassad liveakt. De lär dock få problem att dra folk till Hawaii. Jag kan inte tro annat än att direktsända Sverige – Paraguay på storbildsskärm är en övermäktig motståndare i VM-tider.

På hip-hopfronten måste jag erkänna min okunskap och ställa mig vid skampålen. Jag har alldeles för dålig koll för att avgöra huruvida Pharrell Williams är en bra bokning eller inte. Bättring utlovas. Timbuktu (som jag ärligt talat inte riktigt har förstått om han beträder Hawaii eller Pampas) däremot kommer ställa till med en uppskattad svängorgie. Hans namn på affischen borgar alltid för kvalitet.

Den klarast lysande stjärnan av dem alla på festivalen är dock utan tvekan The Strokes. Detta trots att senaste albumet ”First impressions of earth” var särdeles tamt. Amerikanerna kan fortfarande luta sig tillbaka mot formidabla bästsäljaren ”Is This It” från 2001 och är utan någon som helst konkurrens det största bandet på Hultsfred 2006. Det är ett band som precis som Radiohead, System of a down och Morrissey kommer dra mängder av folk till Hawaii trots att de egentligen inte är så intresserade. The Strokes är ju ett band man bara måste se just för att de är så stora. Pondusen i den bokningen kan väl knappast diskuteras.

Och slutligen: Lou Reed borde vara en förträffligt bra bokning, en legend som förtjänar all respekt och som borde dra horder av människor till Hawaii-scenen. Men frågan är om det är en man för Hultsfredsfestivalens målgrupp? Det är trots allt en överrepresentation av yngre på festivalen och många röster på Rockpartys eget internetforum uttryckte frågor så som ”vem är Lou Reed?” direkt efter bokningens offentliggörande. Jag hoppas jag har fel och att folket vallfärdar till scenen när han ska köra, för det är en bokning som onekligen förtjänar att bli lyckad.

Konklusionen av det hela är att Hawaii-lineupen 2006 är helt okej om än inte något särskilt utöver det vanliga. Men det vet ju varje erfaren festivalbesökare att det är inte på huvudscenen man hittar det mesta av det bästa. På scenerna där bakom finns alltid flertalet guldkorn att söka upp. I början av juni presenterar Joyzine den fullödiga guiden över vad du bör se i Hultsfred i sommar. Det får du med andra ord inte missa!