Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kvelertak
Dynamo, Norrköping
2014-01-26
Av: Ricky Holmquist
Publicerad: 2014-01-29
Hemsida: kvelertak.com

JA, jag börjar med ett erkännande. Jag var inte ett dugg sugen eller ens lite motiverad att gå på konsert en söndagskväll. Jag blev än mindre villig att ge mig ut i vinterkvällen när jag fick reda på att bandet skulle starta klockan 22.00. En söndag. I Januari.

Hur ska jag ta mig ur detta? Men jag ångrar inte en sekund att jag gick dit. Tvärtom så är jag så innerligt glad att jag trotsade allt vad sunt förnuft heter. För jag fick bevittna en av de överjävligaste rockkonserter jag någonsin besökt. DEN energin. DET trycket. DOM käftsmällarna.

Norska Kvelertak med sångaren Erlend Hjelvik som festgeneral och övertänd frontman fullständigt kör över allt och alla denna afton. Det går inte exakt att sätta fingret på vad det är vi får bevittna och beskåda. Det är två skopor Black Sabbath-tunga avgrundsriff. Det är lika delar Cannibal Corpse-manglande trummor. Det är growlande, sjungande, skrikande. Jag blir inte klok. Jag kan inte få nog. All denna hopkok av stenhård musik blir i slutändan nåt så otroligt magiskt och löjligt smittande. Inte konstigt att halva bandet ger sig ut i den smittade publiken på stagedive-turné. Alla tycks vilja dyka ner i den kokande grytan.

Beväpnade med ett svinigt tajt set blir det inte en lugn stund med Kvelertak. Tre gitarrister bildar en ljudvägg tjock som en ocean av cement och bly. Där Åpenbaring blir en skakning i hela kroppen. Jag står och trummar mig själv blåslagen på benen. Där Mjød blir en sån där låt som fyller hela kroppen med energi.

Det går säkerligen att plocka ur samtliga nitroglycerin-marinerade russin ur denna norska kaka, jag nöjer mig med att konstatera att ingen söndag med största säkerhet i framtiden ens kommer komma i närheten av denna explosion. Jag är väldigt glad att jag trotsade mig själv och tog mig ut.

Vem hade kunnat tro att ett par tokiga norrmän skulle sätta standarden för vad en söndag kan vara?