[stäng]

Voices of Rock High & Mighty, 2009 Skivbolag: Metal Heaven Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2009-08-27 Hemsida: myspace.com/voicesofrock

---

Det finns mängder av den här typen av skivor. Semisamlingar där kompositörer knåpat ihop ett gäng bitar och sedan låtit celebra sångare göra sitt bästa för att förgylla dem. Och de dras nästan alltid med precis samma problem. Det tycks kvitta hur renommerade och skickliga låtskrivare det handlar om, skivorna blir i slutändan nästan alltid väldigt ojämna och en aning färglösa. Jag skulle kunna börja spalta exempel, men nöjer mig med att ta itu med ”High & Mighty”.

Kompositörerna, tillika producenterna, Michael Voss och Chris Lausmann står ju naturligtvis med ett dukat smörgåsbord när de presenterar andra skivan för sitt projekt Voices of Rock. De är duktiga låtskrivare och de har en hel uppsjö av bejublade sångare att samarbeta med. Ändå saknas glöd och spänning på ”High & Mighty”. Det är AOR som är så kompetent att det blir ospännande och både Voss och Lausmann skulle förmodligen ljuga om de framhärdade att det här är det bästa material som de någonsin klämt ur sig.

Men det är klart att de som lägger sina surt förvärvade slantar på den här skivan gör det inte för att det är två studionördiga tyskar som skrivit materialet. De gör det förstås för att skivomslaget är fyllt med stora namn. Här hittar vi storheter som Rob Rock, Joe Lynn Turner och Tony Martin för att nämna några av de mest celebra. Men inte ens riktiga sångargiganter kan rädda ett låtmaterial som i grunden mest är ganska slött. Några tappra försök görs, men det håller inte hela vägen ut.

Nästan alla dylika skivor lider av samma problem skriver jag. Så är det förstås. Men mitt i det ojämnt färglösa finns det för det mesta några guldkorn också. Det gör det på ”High & Mighty” också. Stadiumvältaren Rock Me är så där obehagligt tilltalande att det inte går att låta bli att vifta med näven i luften. Vare sig man vill eller inte fångas man in i låten och märker knappt ens att Paul Shortino (ex-Quiet Riot/Rough Cutt) är långt ifrån den bästa vokalisten på plattan. Minst lika glimrande är ettrigt heavy metalosande Down the drain där den i sammanhanget ganska anonyme Paul Sabu (Only Child) gör en riktigt bra sånginsats.

Alla hittar något, men ytterst få blir riktigt nöjda. Det är en rättvis sammanfattning av det här stjärnspäckade kalaset. Precis som förväntat skulle man också kunna säga.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer