Joyzine

[stäng]

Krönika

Död åt albumet

Det kan tyckas som en jättekonstig anmärkning att komma med nu när det är december och vi befinner oss mitt i det årliga publicerandet av allehanda årsbästalistor, men frågan känns ändå väldigt befogad.
Hur länge till lever albumformatet egentligen?...just det ja, det är redan dött.

För att vara helt krass. Jag tror det här kan vara sista året vi listar album för att sammanfatta ett år. Just albumformatet som sådant är ju på utdöende. Det har tappat sin funktion i takt med att det digitala konsumerandet av musik rusat framåt i ilfart.

Visst, det finns fortfarande stora poänger med genomtänkta konceptalbum, men ska man se med nykter blick på branschen är albumet knappast mycket mer än ett marknadsföringsinstrument idag. Man släpper ett album för att visa att man finns och för att kunna åka på turné och sälja biljetter och merch, ja ni vet.

Majoriteten av alla album som släpps innehåller en handfull starka låtar och resten utfyllnad. Detta samtidigt som CD-skivan är död. I det digitala formatet känns det inte som upplägget med den typen av album har någon plats. Att det är ett förlegat sätt att paketera och sälja musik.

När jag gör intervjuer med artister med fler år än min aktningsvärda ålder under bältet är det snarare regel än undantag att de helt slentrianmässigt drar fram de gamla klyschorna om att ”man vill ju ha en fysisk produkt, kunna kolla på omslaget och läsa texterna”, ”det är något speciellt att hålla i skivan” och så vidare och så vidare. Jag vet inte om det är rent nostalgiskt eller bara protektionism inför förändringar (ni vet sådan där som vi alla känner då och då, men ingen vill medge att den finns), men så är det.

Folk som växt upp med LPn och levt med CD-skivan håller stenhårt fast vid just albumformatet och den fysiska produkten trots att den är så gott som stendöd. Det är så inarbetat att man ska släppa album att ingen egentligen tycks reflektera över varför man gör det.

Men även det där håller faktiskt på att ändras.

När jag snackade med sångerskan Edith Backlund om hennes projekt ”Kill The Clown”, som ges ut i flera olika delar och släpps digitalt helt i linje med den nya tekniken, var hon väldigt tydlig med sin ståndpunkt.

– När de flesta inte ens har en skivspelare hemma vad är då idén med en cd? I framtiden tror jag skivbolagen kommer släppa spellistor, konstaterade hon.

Några veckor senare ställde jag frågan rakt ut till singer/songwritern Kristofer Hedberg. ”Med tanke på hur branschen ser ut och hur musik mer och mer konsumeras snuttvis, varför släpper man ett helt album så här i slutet av 2011?”

Han svarade uppriktigt att det främst är något som man som artist gör för sin egen skull numera.

Edith Backlund pekade på samma faktum.

– Jag tror att det är många artister där ute som har satt upp ett mål för sig själva när de var 15, att när jag är 25 så ska jag släppa en skiva. Sen när man väl har bestämt det så är det helt ouppnåeligt, man måste dit, menade hon innan hon knöt ihop det hela:

– När man har gjort det ett par gånger så är det inte så...det är ju inte själva plattbiten som spelar roll, det är ju låtarna som spelar roll.

Där någonstans har vi pudelns kärna. Det är låtarna som spelar roll och med det nya snabba sättet att konsumera musik digitalt – må det vara i datorn, telefonen eller på något annat sätt – blir bra låtar så oerhört mycket mer centralt och viktigt än hela album.

Frågan man måste ställa sig när ett album går direkt ut på Spotify och innehåller fyra hitsinglar och resten är utfyllnad är så klart, vad är vitsen? Varför släpper skivbolagen ens album när folk ändå bara samlar de finaste guldkornen i spellistor?

Som artist 2012 tror jag faktiskt att det är dags att släppa sargen och den indoktrinerat romantiska bilden av ett album och istället hitta nya vägar att smussla ut sin musik och använda den i marknadsföringssyfte på förnyade sätt.

Jag tillhör naturligtvis själv den där skaran som egentligen gillar albumet och som har levt länge med det, men när jämnåriga musikintresserade ystert twittrar om hur de gått till skivbörsen och tjackat skivor rycker jag mest trött på axlarna.

Bekvämligheten är det nya svarta när det kommer till musikkonsumtion och med den där bekvämligheten finns heller ingen plats för utfyllnad. Varför då inte satsa på att bara släppa ut det som är pur kvalitet och göra det pö om pö?

Därför måste jag ställa mig på kidsens sida och skandera: Död åt albumet!