[stäng]

De bästa skivorna 1999

1999 var året då Britney Spears oskyldiga skolflickelook fick alla att falla för Baby one more time, året då Eiffel 65 vocodade sönder radiostationerna och då Charlotte Nilsson vann Melodifestivalen med Tusen och en natt. Ingen av dessa finns givetvis med när Joyzine-redaktionen listar årets höjdpunkter, men vad passar bättre än att inleda 2009 med att reflektera över vilka skivor som var bäst för tio år sedan?

1. Red Hot Chili Peppers – Californication
Dave Navarro ut – John Frusciante in (igen). Svårare än så var det inte när det gällde att skaffa grundförutsättningar till en av musikvärldens i särklass bästa musikaliska uppryckningar. Galenfunkarna i Red Hot Chilli Peppers hade länge varit ett band på dekis (något som skildras alldeles ypperligt i herr Anthony Kiedis memoarer), men plötsligt hände något. Den magiska kemin från ”Blood, Sugar, Sex Magik” återinfann sig. ”Carlifornication” har alla möjligheter i världen att så småningom räknas till kategorin ”tidlösa album”.

2. Thåström – Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal
Apropå återkomster, när Joakim Thåström äntligen bestämde sig för att återvända från dimmornas paradis Amsterdam; då gjorde han det med besked. Språket var återigen svenska och musiken mer lättillgänglig än något någonsin associerat med Peace, Love & Pitbulls. ”Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal” satte en helt ny standard på hur Thåström kan – och ska- låta. Ingen gör det bättre än Pimme. Ingen.

3. Rage Against The Machine – The Battle Of Los Angeles
Osämjan må vi den här tiden ha legat som en järnring runt Amerikas rödaste aktivister, Rage Against The Machine, men kom inte och säg att ”The Battle Of Los Angeles” är något annat än en sjukt bra platta. Testify, Sleep Now In The Fire och Guerilla Radio – tre pistolskott rakt i tinningen på Storebror, tre skott som sätter kapitalismens skepp i sank, tre skott som fick världen att vakna upp.

4. Silverchair – Neon Ballroom
Post-grunge är en populär benämning av Silverchair på den tiden då de inte var lika genomusla som de är idag. Och visst, de två första plattorna, ”Frog Stomp” och ”Freak Show”, osar en hel del Nirvana möter Pearl Jam. Men på ”Neon Ballroom” hittade Daniel Johns något betydligt mer eget. Paradoxalt nog var det just efter den plattan som det började gå utför ordentligt. Ska du plocka upp en skiva med Silverchair, se då till att det blir den här.

5. Stereophonics – Performance And Cocktails
Till en början måste jag erkänna att jag hade svårt för Kelly Jones raspiga röst - ibland var det bara rasp och ingen röst! Tur då att det fanns låtmaterial att backa upp det hela med.”Performance And Cocktails” är ett album som vandrar längst med den gyllene medelvägen, på ett bra sätt. Låtarna är sådär simpelt bra att man undrar varför ingen annan redan skrivit dem, eller varför man inte skrivit dem själv. Det är en styrka om något.

6. White Stripes – S/t
Självklart var inte Meg och Jack White först ut med konceptet att köra en trummis och en gitarrist med en helvetes massa oväsen till följd. Inte var The White Stripes det sista bandet att köra på det konceptet heller. Däremot var de bland de första som gjorde det riktigt, riktigt bra. Den självbetitlade debuten är fortfarande kronjuvelen i bandets diskografi, frågan är om The White Stripes någonsin kommer hitta tillbaka till den nakenhet man hade då.

7. LOK – Naken, Blästrad Och Skitsur
14 augusti 2002 stod jag, fortfarande bara barnet, på Heden i Göteborg och bevittnade LOKs emotionella avsked, ett tack till fansen för tiden som varit. En tid som tyvärr blev alldeles för kort. Det började i alla fall på riktigt 1999 med ”Naken, Blästrad Och Skitsur”, och titeln säger egentligen allt. Kanske berodde det allt för tidiga avskedet på att göteborgarna sedan aldrig lyckades nå upp till samma höjder igen, vad vet jag?

8. Slipknot – S/t
Kizz har aldrig stått i särskilt hög kurs hemma i det Stenbackianska hushållet. Musiken är alldeles för glittrig och sminkade farbröder med ryamattor på bröstet har aldrig riktigt varit min grej. Att jämföra Slipknot med Kizz är väl ungefär som att jämföra senap med ketchup, det är inte alls samma grej. Poängen är att ska man bära masker ska man göra det med kuslig stil. Att ”Slipknot” sedan är tyngre än tåget själv, det är en helt annan sak.

9. Kent – Hagnesta Hill
Jag har alltid propsat för att tidiga Kent är alldeles för pubertalt för min smak, men på “Hagnesta Hill” fick vi för första gången lyssna till hintar om gediget låtskriveri. Kalla det en liten glimt in i framtiden, på vad som komma skulle, om ni så vill. Med denna platta stod Kent vid ett vägval, antingen skulle det gå hela vägen och Kent skulle bli ett av Sveriges största band, eller också skulle det gå helt åt helvete. Och åt helvete gick det väl knappast.

10. Foo Fighters – There’s Nothing Left To Loose
“The Colour And The Shape” är fortfarande mitt absoluta favoritalbum signerat Dave Grohl och hans Foo Fighters (eller mest Dave Grohl om man ska vara helt ärlig). Men ”There’s Nothing Left To Loose” går inte av för hackor den heller. Här visar den gamle Nirvana-batteristen att det faktiskt går att balansera på den hårfina linjen mellan kommersiell radiorock och ärligt menad musik med den integritet som bara Dave Grohl kan musta upp.


1. My Favorite – Love At Absolute Zero
2005 såg jag detta band spela på Hultsfred. Tre månader senare läser jag i ett vackert avskedsbrev på hemsidan att bandet inte längre existerar. Varje gång jag lyssnar på den här skivan återvänder jag till Teaterladan den där sommaren, och varje gång blir jag lika uppfylld av såväl glädje som vemod. ”Love At Absolute Zero” är en rakt igenom helgjuten poppärla, med underbara melodier och total harmoni mellan sångarna Andrea Waughn och Michael Grace Jr. Att välja ut några särskilda låtar är lika svårt som onödigt, men har du verkligen så ont om tid att du inte hinner lyssna på hela skivan, vill jag rekommendera 17 Berlin och Working class jacket. 1999 års bästa skiva med överlägsen marginal.

2. Atari Teenage Riot – 60 Second Wipe Out
En käftsmäll, men en särdeles angenäm och underhållande sådan. Från inledande Revolution action till avslutande Anarchy 999. Knappt en död sekund. För den som ändå tycker att det blir för mycket och för skrikigt med en hel skiva av den här typen av digital hardcore, fungerar låtarna också var för sig. Nästan varje spår har potential att förvandla även den lamaste och mest hängiga tillställning till en svettig, masspsykotisk och grym fest. Hursomhelst är Atari Teenage Riots tredje och sorgligt nog sista studioalbum garanterad underhållning.

3. Tom Waits – Mule Variations
Det är släpigt, raspigt, stämningsfullt, amerikansk söder, folk, blues och det är väldigt bra. Det är Tom Waits, som har en fantastisk förmåga att ena stunden låta trött, gubbig och filosoferande i livets slutskede, för att i nästa ha ett ungt och vasst bett i rösten. Oavsett vilket, sugs lyssnaren ständigt in i historierna. Hold on är en trots allt hoppingivande röst från vad som låter som samhällets bakgård. Andra spår, som What’s he building, kan skrämma slag på vem som helst. Georgia Lee är en sådan där låt som brukar åtföljs av kommentarer likt ”Jaha, är det han som gjort den här låten… den är ju grym”. På ”Mule Variations” finns just variation, något att hitta och uppskatta för alla smaker. Jag uppskattar allt.

4. Sigur Rós – Ágætis Byrjun
Det här är inte en skiva. Det är, likt allt annat som Sigur Rós släppt, ett epos. De egensinniga islänningarnas stora musikaliska landskap och sound, innefattande bland annat elgitarr spelad med cellostråke, är svåra att sammanfatta i ord. Vår tids motsvarighet till klassisk concerto är kanske en passande beskrivning. Samtidigt ligger de så nära naturen som det bara går. Även om bandets alster avnjuts bäst i sin helhet, rymmer ”Ágætis Byrjun” också enskilda, praktfulla och otroligt vackra låtar som Starálfur, Svefn-g-englar och Flugufrelsarinn. Det påhittade språket hopelandic, kan vara världens vackraste.

5. The Chemical Brothers – Surrender
Okej, här finns ingen Block rockin’ beats. Men att klaga på innehållet går inte alls och än mindre på variationen. Minimalistiska Music: Response, drömska Asleep from day och hetsiga Hey boy hey girl, varav den sistnämnda har blivit något av ett obligatorium i festivalbandaren. Duon är sannerligen mer mångfacetterad än vad en första anblick avslöjar och på ”Surrender” hörs spår av såväl Madchester och Kraftwerk, som mer regelrätta DJ-nummer. Grymt låtmaterial, som gjort för att på hög volym gå runt med i hörlurarna.

6. Flaming Lips – The Soft Bulletin
Skivan markerar en musikalisk nyorientering från experimentella Flaming Lips. Mer lättillgänglig och medryckande, vågar jag säga traditionell popmusik? Skivan är rakt igenom underbar och som kanske har sin absoluta höjdpunkt i The spark that bled, med sitt plötsliga takt- och temposkifte, samt snygga gitarrslingor. När jag lyssnar på skivan tänker jag av någon anledning på jul, vilket kan bero på tingeltangel-ljud, stråkar och orgel. Är själv inte någon större supporter av högtiden, men jag ser ändå ett adventsljus av salighet tändas.

7. Of Montreal – The Gay Parade
Ett år som 2008, när Of Montreal släppte en rätt ordinär skiva, känns det skönt att damma av den här. Influenser av 60-talspop, knas- Beatles och knas- The Who, när de är som bäst. Bitvis lite larvigt förvisso och kanske en dos doakörer för mycket. Men ändå kan jag inte sluta att le av en platta med historier som får vilken deppdag att snabbt vända uppåt igen. Tematiken och den underliggande humorn i låtarna är briljant. Slutligen är Jaques Lamure och pianokompet så medryckande att det nästan är kriminellt.

8. Mos Def – Black On Both Sides
”Black On Both Sides” hamnar lite i skymundan i mitt skivställ bakom Talib Kweli & Hi Teks ”Reflection Eternal” som kom året efter. Orättvist, eftersom Mos Def är så skicklig vid mikrofonen och den här skivan är så otroligt bra. Från bolaget Rawkus kommer alltid något utöver random amerikansk rap, vilket Mos Def med låtar som Hip hop, Know that, Speedlaw och Ms. fat booty, är bevis på. Conscious-hiphop när den är som bäst. Att han blandar ner lagom doser av soul och r’n’b är enbart positivt.

9. Pavement – Terror Twilight
Stephen Malkmus är ett geni. Det har ni säkert hört förut. Om inte, så är det sant och allt annat är lögn. ”Terror Twilight” är fantastiskt inspirerande och variationen är imponerande. Den är fylld av sköna låtar, variation, finesser, effektfulla temposkiften, mycket variation, smarta och underhållande texter, samt snygga arrangemang. Nämnde jag att variationen är stor? Det enda tragiska är att Pavement inte gjorde fler fullängsalbum efter detta. Det här är musik som känns lika aktuell som efterapad idag.

10. The Roots – Things Fall Apart
Det släpptes mycket hiphop under året, och den här skivan bevisar att det också var bra kvalitet på det som kom. Liveinstrument inom genren må vara vanligare idag, men för The Roots har det alltid varit en självklarhet. Förbannat skickliga musiker är de också, tillika en suverän liveakt. Därutöver, snygg och extremt medveten rap som ytterligare en styrka. Skivan är aningen ojämn, men när topparna är så här bra blir svagheterna irrelevanta. 100% dundee slår mig fortfarande lika hårt, och You got me med Erykah Badu är fortfarande lika vacker.


1. Slipknot – S/t
Det är visserligen inte mer än tio år sedan, men när Slipknot klev fram i rampljuset som nio maskerade galningar från Des Moines, Iowa kändes hela grejen fortfarande fräsch och spännande. Varken det maskerade utspelet eller den tokigt aggressiva metalvarianten hade kommit att bli blasé till följd av en bransch dignande av överflöd och Slipknot stod verkligen ut ur mängden. Nu gör den maskerade imagen så klart mycket till, men den självbetitlade debuten hade än idag kunnat stå på egna ben och bli ruggigt framgångsrik även utan maskerna. Så starkt är materialet på den här fradgatuggande, rosenrasande pungsparken till platta. Höjdpunkterna är egentligen för många för att lista, men som allra mest intensivt blir det i (som sångaren Corey Taylor så gentilt uttryckte det på den tiden) ”your new fucking national anthem” - Surfacing.

2. Red Hot Chili Peppers – Californication
Världen höll andan, det hade varit tyst om Red Hot Chili Peppers ända sedan 1995 och ingen visste väl egentligen vad de hade att förvänta sig av det en gång så tokfunkiga gänget när de nu än en gång stod inför en ny platta. Men jänkarna hade två trumfkort på hand: gitarristen John Frusciantes återinträde i gruppen och ett förhållandevis nytt sound. På ”Californication” lades grunden till det mer poporienterade rocksound som RHCP är känt för idag och som det gjordes! Jag är ett stort fan av gruppens tidigare skivor (inte minst fenomenala ”Blood Sugar Sex Magik”), men frågan är om inte det här är gruppens starkaste album någonsin. Hitsinglar som Scar Tissue, Otherside och Californication skvallrar om att det var flera som tyckte likadant.

3. Lars Winnerbäck – Kom
Åsikterna om dess storhet lär gå isär, men rena fakta är att ”Kom” är den första plattan där Lars Winnerbäck började tumma lite på den visbakgrund som så tydligt går igen på hans tidigare skivor och istället höjde blicken mot låtar som radioproducenterna älskar. Det är ett första steg mot den genomälskade Svensson-favorit han gått och blivit idag och visst letade sig flera låtar in på radio. Jag håller ”Kom” som en av östgötens allra finaste stunder. Att den subtila enkelhet och nakna känslostämning som genomsyrar albumet lett till många livefavoriter i nummer som titelspåret, Kom ihåg mig och Hugger i sten är inte alls konstigt.

4. In Flames – Colony
Lyssna på slingan säger jag bara, lyssna på slingan! Gitarrhantverket som inleder plattan i Embody the invisible kan vara In Flames finaste stund någonsin. Det är så snyggt, så hårt, så andlöst vackert. Sen rullar det bara på utan pardon. Ordinary Story, pang. Scorn, boom. Colony, smash. Och In Flames är hemma med en av karriärens vassaste skivor där resterande material också håller imponerande hög klass. Då ska man dessutom ha i betänkande att det här bara var uppvärmningen inför vad som komma skulle på nästkommande års mästerverk ”Clayman”. Skivan som tillslut cementerade göteborgarnas väg mot världstoppen.

5. Thåström – Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal
Det var inte bara Red Hot Chili Peppers som gjorde något av en emotsedd comeback det här året. Efter några allt annat än imponerande soloskivor tidigare i karriären och med bedrövliga Peace Love & Pitbulls i färskt minne bestämde sig Joakim Thåström för att återigen sjunga på svenska. Förväntningarna var skyhöga och den excentriske mannen levde verkligen upp till dem den här gången. ”Det är ni som e dom konstiga…” är en rockskiva så desperat och svärtad att man skulle kunna få för sig att den klämts fram av en eldfängd debutant och således ett bevis på att Thåström, trots många snedsteg, alltid varit och alltid kommer att vara en stor låtskrivare. Ingen neråtsång, blev en stor favorit och visst pekade det spikrakt uppåt efter den här kraftsamlingen.

6. LOK – Naken blästrad och skitsur
Det skedde någon form av missuppfattningar i medierna när den här potenta debuten skulle ut och i tidningsartikel efter tidningsartikel basunerades det ut att göteborgska LOK spelade hardcore. Det var naturligtvis helt fel. LOK stod för kukhård och obrydd rockmusik i ett skumt gränsland till metal och debuten ”Naken blästrad & skitsur” var inte bara en stor stund för bandet utan även för Sveriges musikscen. Gruppen lyckades sedan aldrig överträffa sin debut och dog ganska ung efter ett högst mediokert tredjealbum, men minnet lever stolt kvar. Att säga att LOK står när de andra faller är knappast någon överdrift än idag.

7. Korn – Issues
Efter tre plattor (varav åtminstone två är att betrakta som mästerliga) hade Korn fått se en mängd lycksökare haka på och försöka efterapa dess psyksjuka metalsound, men med fjärde ansträngningen ”Issues” visade de att gammal fortfarande var äldst. Fem år efter det banbrytande debutalbumet var snubbarna från Bakersfield fortfarande en kraft att räkna med och tycktes med lätthet klämma ur sig minnesvärda hits som Somebody someone, Falling away from me och Let’s get this party started. Hur det gick sen vet ni, ”Untouchables” (en av världens dyraste produktioner någonsin) var en aning mer kommersiell och sedan började den branta utförsbacken. Men när man talar om plattor med inflytelserika gäng man måste äga borde ”Issues” sannerligen finnas med i resonemanget.

8. Creed – Human Clay
Idag är det i kritikerkretsar i princip belagt med dödsstraff att andas namnet Creed. De har kommit att bli en symbol för dålig smak, kommersialism och slätstrukenhet. Ganska orättvist kan jag tycka. Visst var debuten ganska ojämn och det som följde efter andra långköraren ”Human Clay” var rätt så ruttet (för att inte tala om det som numera sker under flaggen Alter Bridge och sångaren Scott Stapps eget namn), men när kommersiell radiorock och lightgrunge hanteras så fint som på den här plattan är det synd och skam att klumpa ihop den med övriga karriären. ”Human Clay” stryker förstås medhårs, men den är samtidigt riktigt tung och med melodier som imponerar. 1999 dyrkade jag det här albumet.

9. Incubus – Make Yourself
Det brukar gå utför efter ett antal skivor, det kan säkert finnas många anledningar till det, men det tycks på något sätt som att många grupper bara har ex antal bra låtar i sig. Incubus skulle lätt kunna adderas på en sådan lista, de senaste tio årens verkande har väl inte gjort någon glad och ”Make Yourself” markerar slutet för deras tilltalande tid. Men vilken punkt den sätter. Från den uppgivna desperationen i fenomenala The warmth till det studsiga rockriffet i Privilege och titelspårets genomtänkta skönhet är det här ett semihårt mästerverk som torde platsa i skivsamlingen hos många olika typer av individer.

10. Eminem – The Marshall Mathers LP
Oavsett genre brukar det alltid finnas de puritaner som skriker högt och hatiskt mot kommersiella artister inom den scen där de huserar. Det är fjantar, obildade clowner. För det är ju faktiskt så att det alltid behövs en inkörsport. Man vaknar inte bara upp en dag och störtälskar Wu-tang eller Cannibal Corpse. Det behövs alltid någon enklare, mer lättillgängligt för att öppna dörren. Lite som en sådan fungerade Eminem för mig och ärligt talat håller den här plattan än idag. Marshall ”Eminem” Mathers hade ännu inte flippat ut för mycket och presterade trots sin kommersialism stundtals riktigt hårda, rent av obehagliga bitar. Lyssna bara på flickvänsuppgörelsen Kim.


1. Neurosis – Times of Grace
Kanske var föregångaren, ”Through Silver in Blood” en större milstolpe, men med ”Times of Grace” förfinade Neurosis sitt recept och skapade kanske en av de bästa skivorna som lyssnare av hård musik välsignats med. Personligen är det förmodligen den enda skivan i dess genre som jag verkligen tagit till hjärtat och trots att det idag kanske är lite längre mellan varven i CD-spelaren är de alltid lika uppskattade. Tillsammans med pseudonyma Tribes of Neurots ”Grace” är det magi.

2. Nine Inch Nails – The Fragile
Nine Inch Nails största ögonblick, utan tvekan. ”The Fragile” innehåller de starkaste låtarna sprungna ur Trent Reznors musikaliska genialitet. Olidligt vackra La Mer, emotionella We’re in This Together och nervkittlande The Day the World Went Away är bara axplock ur denna låtskatt. Och ungdomar, det är dags att inse det nu – The Great Below är långt mycket bättre än Hurt. Dessutom, det är inte bara en fantastisk skiva – det är två!

3. Katatonia – Tonights Decision
Att Jonas Renkse kunde förmedla ångest och desperation med sin röst var ingen nyhet, men med den här skivan började han så smått lära sig sjunga rent också. Ni kan klichén vid det här laget, den här skivan var otroligt viktig för mig under en lite halvtung (förvisso en smula självåsamkad) period av mitt liv. Det är alltid skönt att veta att någon har det värre, och med Katatonia i lurarna känns det onekligen så.

4. Breach – Venom
Smaka på låttitlarna: Helldrivers, Murder, Diablo, Black Sabbath och Hell Is My Witness. Det finns inte många band som är ondare än Breach. De är så onda så att de till och med kommer undan med att ha en (hundraprocentigt ond) spackelspade på skivans omslag. Och ”Venom” är deras ondaste platta. You do the math.

5. Lars Winnerbäck – Kom
En av Winnerbäcks svagare skivor, kanske på grund av hans ansats att förenkla sitt språk, att förenkla sina låtar och helt enkelt förenkla sitt koncept. Emellertid är den briljant i sin enkelhet. Den bidrog utan tvekan till min ”karriär” som vissångare vilken inte var helt utan framgång.

6. Testament – The Gathering
Det tog mig fram till 2008 att inse hur bra ”The Gathering” är. Vilka riff! Vilket trumspel! Vilken sång! Det finns inte mycket negativt att säga om den här skivan. Däremot finns det mycket negativt att säga om mig som inte tog den till mig förrän härom året, skämmes tamejfan!

7. Arch Enemy – Burning Bridges
Den sista skivan med Johan Liiva bakom mikrofonen. Den första skivan in i Arch Enemys era av melodisk döds i mid-tempo (som idag börjar bli rätt trött). Var, för mig, lite av en besvikelse när den släpptes, men har vuxit sig till lite av en klassiker i min skivsamling. Många har visst svårt för Liivas röst, men inte jag. Innehåller några av de bästa låtarna skrivna under bandets tidigare nämnda mid-tempoperiod, som exempelvis Blue Öyster Cult-vinkningen Pilgrim (seriöst - refrängen kommer direkt från Astronomy), melankoliska Seed of Hate och det extremt tunga titelspåret Burning Bridges.

8. Dark Tranquillity – Projector
En experimentell skiva som tog till vara på Dark Tranquillitys adelsmärke fram tills dess – melodierna, och introducerade ett av bandets främsta karaktärsdrag sedan dess – syntharna. Stannes härliga sångröst gavs mer utrymme vilket debatterades till leda bland bandets fans. Hela skivans värde debatterades förresten, om jag inte missminner mig. Men idag har det visat sig att den var otroligt viktig för bandets framtid.

9. Opeth – Still Life
Opeth har ju inte släppt en enda dålig skiva, och är givna på alla årsbästalistor i min bok. ”Still Life” är inget undantag. Benighted ska spelas på min begravning.

10. Cult of Luna – Demo
Ibland är jag den killen. Den där konservativa killen som hävdar att det var bättre förr och att det bästa ett band någonsin gjort var deras demos. I Cultens fall är jag den killen. Under namnet Luna inc. släppte Cult of Luna en tvåspårsdemo med låtarna Descended From Light och Serpent Caress. Framförallt den förstnämnda är så bra att jag får ståpäls av bara tanken. Inte förrän nu, nästan tio år senare, har bandet med ”Eternal Kingdom” lyckats tangera den prestationen enligt mig.


1. Thåström – Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal
Det var nog många som hade räknat ut Thåström innan ”Det är ni som e dom konstiga...” släpptes. Den svensktoppopularitet han hade uppnått med Imperiet bytte han medvetet bort när hans två första soloplattor släpptes i skarven mellan 80- och 90-talet och med industrimanglet i engelskspråkiga Peace Love & Pitbulls försvann definitivt den folkliga stämpeln. När han återigen gick över till svenska på ”Det är ni som e dom konstiga...” visade han att han fortfarande var att räkna med; tio låtar som alla på något sätt är verbala käftsmällar.

2. Rage Against the Machine – The Battle of Los Angeles
”Who controls the past now controls the future/Who controls the present now controls the past/Who controls the past now controls the future”. Om ni kommer att tänka på George Orwells ”1984” när ni läser de här raderna, tagna från Testify på ”The Battle of Los Angeles”, är ni inte helt fel ute. Skivan bygger till stora delar på Orwells dystopi, och tillsammans med sjuka basgångar, ännu sjukare gitarrsolon och Zach de la Rochas predikande byggs en skiva som jag tror kommer få epitetet ”klassisk” om några år.

3. The Magnetic Fields – 69 Love Songs
Stephin Merritt hade från början ambitionen att skriva hundra kärlekslåtar, men efter att ha insett hur lång tid det skulle ta bestämde han sig för att sextionio fick duga. Ni inser själva att det inte går att skriva 69 låtar på konceptet pojke-möter-flicka, så kärleken yttrar sig på många olika sätt i Stephins små berättelser. Djur blir kära, män älskar män, kärlek jämförs med jazz. ”69 Love Songs” är tre skivor som kan sägas sammanfatta den moderna musikens historia.

4.The Chemical Brothers – Surrender
Jag var nio år 1999. Som så många andra småbrorsor var det storebrors och till viss del pappas skivsamlingar som plöjdes igenom. Ibland förstod jag inte mycket av musiken som jag vördnadsfullt lyssnade på (för det mesta var det hardcore; jag älskade att hoppa runt till det där skrikandet) men jag ifrågasatte den aldrig. Det vore ju att ifrågasätta storebror och pappa. En dag spelade min bror Hey Boy, Hey Girl från ”Surrender” för mig. Sedan dess är det en av de skivor jag håller allra högst.

5. Pavement – Terror Twilight
Pavement är ett av mina absoluta favoritband, alla kategorier. De fuzziga gitarrerna, Stephen Malkmus röst, de ironibefriade körerna, alla bidrar de, men samtidigt; helheten är så mycket större än de enskilda delarna. Det går rykten om att den i övrigt älskvärde Andres Lokko skyr Pavement för att The Fall redan har gjort samma sak, fast på ett mycket bättre sätt. Underligt. ”Terror Twilight” är i vilket fall Pavements femte och sista studioalbum, må kanske inte vara deras bästa, men vad spelar det för roll? Inget indierockband har någonsin kommit upp till Pavements höjder.

6. Pet Shop Boys – Nightlife
Kommer ni ihåg vilken megahit New York City Boy var? Det kändes som att den jämt gick på radio, och till slut tog jag en stor del av mina sparpengar och köpte ”Nightlife”, på Hemköp i Eksjö av alla ställen. Tänk att Pet Shop Boys kunde låta så hett och rätt 13 år efter debuten. Borde inte synthpopen ha dött ut sedan länge? Det jag kommer ihåg mest idag är hur jag trodde att You Only Tell Me You Love Me When You're Drunk betydde ”du säger bara att du älskar mig när du drunknar”. Vad skönt det var att vara liten ändå!

7. The White Stripes – S/t
På sitt självbetitlade debutalbum lade The White Stripes grunden för vad som skulle bli en musikalisk explosion på ”Elephant” fyra år senare. Men redan 1999 visade Jack och Meg White den röd-svart-vita estetiken, kompromisslösheten och oförstörda energin som till slut skulle erövra en hel rockvärld. Simpel garagerock, visst, men oh så bra. When I Hear My Name kan vara duons bästa låt fram till dags dato. Tonårsångest, hej!

8. LOK – Naken, blästrad & skitsur
”Naken, blästrad & skitsur”. Ni förstår ju att bara titeln verkar attraherande för en nioåring. Dessutom: den där barnrösten i Passa dig som förkunnar att ”Nu blir det hårdrock”; som gjord för det dödsföraktande barn jag var på den tiden. Tio år senare uppskattar jag fortfarande plattan, dock av helt andra skäl: LOK sjunger på svenska; när det melodiösa väl hörs är det som om de får eget liv; och så vidare och så vidare. En milstolpe inom tung musik på svenska.

9. The (International) Noise Conspiracy - The First Conspiracy
Dennis Lyxzén, Sveriges sexigaste man ni vet, kommer aldrig bli bättre än han var med Refused, hur mycket han än försöker. På The (International) Noise Conspiracys första platta visar han dock att han kan göra annat än Sveriges bästa hardcore. ”The First Conspiracy” rymmer det mesta och har mycket gemensamt med The Hives tidiga verk, men med Dennis Lyxzén med i spelet är det politiska ständigt närvarande, gudskelov.

10. Red Hot Chili Peppers – Californication
Red Hot Chili Peppers av idag är ett skämt, bara så att vi har det avklarat. (Ni kan ju inte tro att jag är en tönt...) På ”Californication” var det fortfarande roligt att höra amerikanernas funkpop, trots att albumet är lite för långt för sitt eget bästa. Mästerverk som Otherside, Easily, Parallel Universe och – så klart – Californication väger dock upp det. Plus också för musikvideon till Californication; jag kommer ihåg när jag satt som klistrad framför Voxpop och häpnade.


1. The Original Harmony Ridge Creekdippers – Zola and the Tulip Tree
Jag vill rent spontant säga att, bättre än så här blir det inte. Det skulle kunna vara en överdrift, men så är nog inte fallet. Faktum är att ”Zola and the Tulip Tree”, redan från start sänder rysningar nerför min ryggrad, och den där lyckliga känslan som infinner sig när man hör något exceptionellt bra dyker upp som en säl på en sten. Även om allt är becksvart runt omkring dig och sju minusgrader kallt, känns allting underbart och vart du än vänder blicken ser du skönhet och ljuvlighet. Det finns en del musiker som lyckas med detta, Mark Olson och Victoria Williams är några av dem. Det är så down home att det kunde ha varit inspelat i ditt vardagsrum – istället för Mark och Victorias ökenhus. De båda kompletterar varandra fantastiskt vackert i låtarna, som alla träffar rätt. Ska jag sätta en etta på min lista, blir det obestridligen ”Zola and the Tulip Tree”, som 2009 fortfarande står sig som en otroligt bra skiva.

2. Jimi Hendrix – Live at the Fillmore East (1969-12-31 & 1970-01-01)
Nej, Hendrix levde inte 1999. Trots det lyckas han i alla fall ta sig in på min lista över bästa plattor från det året. Det har inte så mycket att göra med att det var ett dåligt musikår, (vilket jag inte har någon uppfattning om) utan snarare med Jimi Hendrix storhet. Inspelningarna är från samma konserter som trettio år tidigare utgjorde den enda liveplattan Jimi släppte när han var i livet, ”Band of Gypsies”. Här är två plattor med mer godis från de fantastiska konserterna. Ett utsökt komplement till ”Band Of Gypsies”, och ett måste för alla Hendrixf… nej, musikfans.

3. Phish – The Siket Disc
Skivan fanns egentligen inte i skivdiskarna förrän 2000, men släpptes på bandets hemsida redan 1999. Albumet når kanske inte riktigt upp till samma nivå som tidigare lysande plattor. Men det säger egentligen mer om hur bra de tidigare faktiskt är. Här är Phish, som vanligt, tidlöst fräscha och nyskapande. Instrumentala kompositioner med mycket ambient och undervattenskänsla, en del elektronika. Mycket bra!

4. Porcupine Tree – Stupid Dream
”Stupid Dream” är en skiva som rör sig snyggt mellan olika genrer. Redan efter ett par tre låtar har mycket hunnit hända, och det fortsätter i princip att ske nya saker albumet igenom. Det känns som det hela tiden blir bättre och bättre, och även om det avtar lite på slutet, är det en riktigt bra skiva värd att nämna i flera sammanhang. En del låtar är mycket rock, och ibland även metal, men till största del är det låtfokuserad flumpop. Fast det är egentligen inte riktigt sant. Sanningen är att element som rock, pop, metal, funk och experimentella element tillsammans har körts med en psykedelisk mixerstav, vilket resulterat i ett unikt sound, som tilltalar flera nivåer på samma gång. Fantastiska wah-wah-solon, tvärflöjt och saxofon, Beatles-liknande sångharmonier, metalriff, akustiska gitarrer, magiska och mystiska inslag, de samsas alla här.

5. Flaming Lips –The Soft Bulletin
”The Soft Bulletin” är en intressant platta. Ibland brukar ”intressant” eller ”unikt”, vara ord som slängs upp istället för att rent ut säga; det stinker! Så är det inte i detta fall. Självklart inte eftersom jag har besvärat mig om att ta med skivan på listan. Med intressant menar jag att det är en spännande lyssning som ger många intryck, flera av dem alldeles nya och färska. Det är mysig och melodisk pop, där piano, gitarr och stråkarrangemang, smälter ihop med härligt rymdig psykedelia. Riktigt bra låtar med utsökta harmonier och en mix som ligger däröver som en varm och go filt.

6. Ben Harper – Burn To Shine
Harpers fjärde studioplatta bjuder på både det ena och det andra. Det är en mångsidig skiva, utan att för den delen kännas varken spretig eller genomhastad. De tolv låtarna tar oss bland annat genom tillbakalutad singer/songwriter stajl, där Harper glider åt americana och countryhållet när David Lindley dyker upp och gästar med banjo, mandolin och fiol. Bara det lyfter skivan ett snäpp, måste jag säga. Beatboxing, spirituella nummer, New Orleans-rag och metal. Visst låter det som en jobbig sörja, men Harper lyckas att hålla ihop det hela och på snyggt manér leverera en go rockplatta värd sin plats i vilken skivhylla som helst.

7. Frank Zappa – Everything Is Healing Nicely
Tyvärr levde Mr. Zappa inte 1999, men lyckligtvis släpptes skivan genom Zappa Family Trust. Inspelningarna är från den session som Frank gjorde tillsammans med den tyska orkestern, Ensemble Modern, 1993 och mynnade ut i hans livs sista plattsläpp, ”The Yellow Shark”. Här finner vi material som är minst lika bra. Klassiska, långa och drömska improvisationer både aktiverar och slappnar av medvetandet. Säga vad man vill om Zappa, rockmusik och finmusik. Visst är detta finmusik, i den grad det är klassisk musik. Men det är också Zappa, och han har delvis alltid spelat – kanske inte finmusik, men klassisk och seriös musik. Men det kommer från Mr. Z, och självklart stannar det inte i någon seriositet. ”I tattooed the head of my cock. It hurt like hell, but i didn’t want the artist to stop”. Högläsning från Piercing Fans International Quarterly, ja, varför inte.

8. Van Morrison – Back On Top
Van the Man gör det som han kan allra bäst. Något som man kanske inte väntar sig på en platta från 99, men så är det. Van spelar livsnjutarmusik på hög nivå. Plattan har mer gemensamt med hans 70-talsgrejer än 90-talsgrejerna. Mysfaktor fem! Skivan släpptes förresten i en remastrad version med något bonusspår, tidigare i år.

9. Wilco – Summerteeth
En bekant till mig tjabbade mångt och mycket om Wilcos närhet med Beatles. Jag var inte med alls på vad han snackade om, tills jag hörde ”Summerteeth”. Det är Wilcos tredje platta, och den americana och alt-country som Wilco nog gjort sig mest kända för, är knappast märkbar här. Istället är det en popskiva, rakt igenom, och det försöker de inte sticka under stolen med. Texterna är alla ganska mörka och deppiga, även de med gladlynta och tonsköna popmelodier – vilket gäller nästan alla låtar. Visst är det pop, men även psykedelian som är påtaglig även på andra Wilco-plattor, finns här i allra högsta grad – främst i form av elektronika, men också i snurrigt skönt gitarrspel.

10. Crosby, Stills, Nash & Young – Looking Forward
En del människor uttrycker sig ibland i negativ klang om Neil Young, som de menar alltid låter likadant. När jag lyssnar på CSNY, är jag tacksam för att old Neil (nästan) alltid är old Neil. Vad som lyfter ”Looking Forward” avsevärt, är Youngs fyra låtar. Med det, inte sagt att övriga låtar stinker, men de är inte i klass med Neils. Men och andra sidan har de väl aldrig varit det heller. CSNYs styrka har alltid varit stillsamt fina melodier tillsammans med härliga harmonier. Det där finns även här, och även om det inte är i samma liga som ”Déjà Vu”, är det stundtals faktiskt riktigt bra.

Mikael Mjörnberg 2009-01-03

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer