Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Deftones
White Pony, 2000
Skivbolag: Warner
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: deftones.com

Ljud, ljud och åter ljud, det är vad Deftones handlar om. Men det är inte ljud som matchar varandra på ett elegant sätt, eller ljud som stör varandra på ett så omtumlande sätt att det blir delikat. Vad Deftones presterar är något mellanting som inte gör någon glad, det låter illa och alla ambitioner att försöka skapa något fräscht är förgäves.

Chino Morenos sång låter allt som oftast som ett råmande. Jag såg bandet på Hultsfred och tyckte att det lät uruselt. Då hade jag mina funderingar på att teknikerna inte fick till den gnöliga sången riktigt och att de bar lite av skulden till det taskiga framträdandet. Det är möjligt att nivåerna inte riktigt låg som de skulle då, men sångsättet Deftonesvokalisten utövar ger knappast teknikerna någon felmarginal. Det låter som om den gode Moreno hämtar ljuden långt ner i halsen och sedan är så utpumpad när de ska ut mellan läpparna att mycket av det han vill framföra försvinner innan det kommer ut. Tankarna vandrar iväg till kohagen där några fläckiga kreatur muntert ger ifrån sig några läten efter att ha nafsat i sig av det frodiga gräset.

Det är möjligt att den här skivan skulle låtit ypperligt med en annan man bakom mikrofonen, men jag tvivlar på det. Långa stunder låter det krystat och bitvis till och med otight. Bandet kastar sig från snabbt till långsamt och jag tycker att det låter taffligt. Trummisen är visserligen en ljusglimt i tillvaron och räddar vissa låtar från att haverera helt, men om en platta ska vara bra måste alla dra sitt strå till stacken.

Av de tolv låtar Deftones bjuder på den här gången är det bara två som går att lyssna på utan att kväva impulserna att stänga av stereon. Elite är visserligen en klassisk metalstänkare men för en gångs skull lyckas Moreno låta aggressiv när han vrålar ut texten och bandet har hittat en rytm som de hanterar på ett bra sätt. Den andra lyssningsvärda låten heter något så tråkigt som Passenger. Dryga sex minuter håller den på och av dem är det åtminstone tre som är riktigt lysande. Råmsången är som bortblåst och jag inbillar mig nästan att Deftones är bra. Men sen tar låten slut och fler substanslösa melodier radas upp intill evinnerlighet. Huvudet sjunker djupare och djupare ner mot bröstet och tillslut går det inte att hålla sig vaken längre...