Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Bring Me The Horizon
There Is A Hell, Believe Me I've Seen It. There Is A Heaven, Let's Keep It A Secret, 2010
Skivbolag: Visible Noise
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-11-09
Hemsida: myspace.com/bmth

Jasså det är så här ungdomen vill ha sin musik nuförtiden? Extra allt, fulla spjäll och inga tydliga riktlinjer...

Jag antar att det inte är meningen att vi som börjar närma oss de trettio ska känna oss gamla som gatan, men lite sådant är fallet när Sheffields Bring Me The Horizon släpper alla spärrar. Och det är väldigt uppfriskande. Liksom producenten Fredrik Nordström som basar i klassiska Studio Fredman med glädje uttryckte att han inte fattar ett skit av gruppens tonkonst kan jag tycka att den massiva ljudattack som britterna kokat ihop är fullständigt överväldigande, på ett positivt sätt.

Bring Me The Horizon är ljudet av en ung och fräsch generation. Ett koppel med uppnosiga ungdomar som har andra prioriteringar än att stoppa musik i specifika genres eller för den sakens skull hålla sig till en och samma stil. Gossarna från stålstaden har väl i och för sig sin grund någonstans i den cementhårda metalcoren, men blandar annars och ger friskt på den här plattan. Det tycks inte finnas några som helst regler för vad man får och inte får göra. För hur många olika infall man egentligen kan blanda in på en och samma skiva.

Meckig metalcore körs samman med pop och andra avarter av rock och metal. Oliver Sykes är långt ifrån någon av genrens bättre sångare, men hans uppfordrande sätt att leverera gör det omöjligt att inte tycka om honom och hans grupps spattiga lek med musik. De tokigt mixade körerna i inledande Crucify Me är ett statement för skivan lika väl som dess finaste stund.

Att börja känna sig gammal har aldrig varit mer angenämt.