Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Zackarias
Som katakomber
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-06-02
Hemsida: www.zackarias.se

Att Zackarias är en trio löst sammansatt av unga musikanter från Göteborg respektive Norrköping passar alldeles utmärkt in i mallen när jag ska till att skriva den här texten. Två av de herrar som passar utmärkt som riktmärken för soundet är nämligen Göteborgs- respektive Peking-bor. Kristian Anttila och Markus Krunegård.

Då har ni ringat in indiepop som genre. Bra så. Men de som är ordentligt pålästa vet att det är ganska mycket som skiljer mellan Anttilas sprudeldumma Göteborgspop och Krunegårds Finlands-dystra sprallnummer. Zackarias landar någonstans däremellan. De stressade trummorna och den obekvämt skavande känslan av att vilja slippa fri som ligger till grund för göteborgarens låtar finns här lika mycket som Krunegårds lite mer melankoliska reflekterande.

Zackarias har en god uppfattning om vad det är de vill åstadkomma, men de har uppenbarligen inte modet att fullfölja grejen helt och hållet. För att den här typen av popmusik ska fungera krävs det kraft, energi och en ohämmad satsning. Det är ingenting som den här trion visar upp. ”Som katakomber” är alldeles för återhållen, den känns rent av kraftlös. Som om Zackarias, medvetet eller omedvetet, stryper gasen och håller tillbaka. Det gör att hela grejen faller. Det låter alldeles för fegt och veligt när ungtupparna småfiser sig igenom fem spår.

Sången behöver inte alls vara perfekt i den här genren. Det är väl inte minst Anttila och Krunegård goda exempel på. Men det måste finnas någon form av personlighet eller särskiljande drag i insatsen. Det gör det tyvärr inte hos Anton Prydz eller hans körande kollega Kenny Lundström. De sjunger lite avigt, men utan att utmärka sig. Precis som materialet på ”Som katakomber”. Här finns mer att jobba på.