Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lamb of God
House of Metal, Umeå
2010-03-06
Av: Johan Norström
Publicerad: 2010-03-07
Hemsida: www.lamb-of-god.com

Folk köar länge för att vara säkra på att få komma in i Idun och se Lamb of God. Redan när jag lämnar lokalen efter Dead by April är kön överväldigande lång, och då är det ändå en timme kvar till amerikanerna ska sätta igång. Så förväntningarna är höga. Och förväntningarna infrias. Det tar två-tre låtar, men när Set to Fail sätter igång sitt Pantera-gung får publiken Idun att gunga. Efterföljande Walk With Me In Hell är enormt tung och publiken är fortsatt med på noterna i Now You've Got Something To Die For. Men det är liksom så det är hela tiden. Tyngd, gung, allsång. Hög kvalitet hela tiden, absolut, men trots Randy Blythes dynamiska och kraftfulla röst, variationer i låtar, riff och komp är det samma variationer hela tiden, det är samma dynamik. Jag känner mig snabbt mätt och den andra halvan av ordinarie set blir lite lätt ointressant.

Inropet, å sin sida, är något helt annat. Där radas klassikerna upp på varandra. Ja, jag säger klassiker trots att jag inte har någon direkt relation till bandet. Jag sjunger själv med, trots att jag hört bandet så lite som jag har, vilket säger något om dessa låtars styrka. Framför allt måste jag lyfta fram Black Label som är det tyngsta jag hört i dessa lokaler, någonsin, och det vill inte säga lite.

Randy Blythes kompetens nämnde jag, och ingenstans vill jag förringa de övriga bandmedlemmarnas insatser. Batteristen Chris Adler skapar tillsammans med basisten John Campbell (tuffast på festivalen!) en sinnessjukt stabil och tung bas för gitarristerna Willie Adler och Mark Morton att gjuta sina cementriff på. Det är ingenting annat än imponerande.

Helhetsintrycket får dock en fadd eftersmak, då drygt halva konserten känns som en transportsträcka mellan inledningen och inropet. Trots kompetens, trots starka låtar och trots en bra relation till publiken blir det inte mer än godkänt.