Joyzine

[stäng]

Festival

House of Metal 2014

Efter två publikmässigt rätt ljumma år kan man utan att ljuga säga att House of Metal hade kniven på strupen 2014. Och ärligt talat var det väl inte mycket som tydde på ett uppsving inför årets upplaga.

Hypocrisy, F.K.Ü och Raubtier kändes urvattnade och Civil War som en blek kopia av sitt ”gamla jag”. Napalm Death vågade man knappt gissa skulle överleva resan hit och Hatebreed var förvisso en imponerande bokning, men för en begränsad skara människor. Det var i alla fall den stämning jag upplevde inför festivalen. Givetvis fanns även de som pratade sig varma om sin lojalitet, om hur det inte är banden som bygger House of Metal – utan alla vi som åker år efter år oberoende av vem som står på scenen. Men historien vittnade på att de lojala inte skulle räcka till. Och det var med vemod och hopplöshet festivalen närmade sig. Skulle 2014, det år Umeå valts till Europas kulturhuvudstad, vara det år House of Metal gick i graven?

Bombus

Den klassiska tacobufféförfesten tydde tyvärr på ytterligare ett år med lägre besökarantal än man räknat med. Som näring betraktat gjorde tacobuffén däremot succé. Mättnaden har knappt lagt sig idag. Så med svullen mage och vitlök osandes ur porerna tog vi sikte på festivalens största scen och Göteborgs eget Motörhead – Bombus. Döm av vår förvåning när det redan nu var en gedigen skara hårdrockare som tagit sig till Folkets Hus. Optimismens låga tändes – kanske skulle det bli en lyckad festival trots allt? Bombus gjorde knappast någon besviken, men var inte heller fantastiska. Som idé betraktat är Bombus ett riktigt bra liveband, med de enkla men briljanta sångarrangemangen som huvudakt. Något som gör sig än bättre i det levande formatet, när det faktiskt framgår att alla tre strängbändare sjunger, många gånger unisont. Men myntet har en baksida, det är lätt hänt att tappa i intensitet när kommande sånginsats kräver en uppmärksamhet gentemot mikrofonen samtidigt som gitarrerna ska ringa. Klart godkänt, men inget att ringa hem till mamma för.

När Bombus lämnat scenen började en ohälsosam pepp byggas upp inför Napalm Death. Världens mest klassiska grindcore-band. Ingen av bandmedlemmarna är alltså född på den här sidan av 1970. Jag kanske har en ignorant infallsvinkel på grind, men jag förknippar det väldigt mycket med ungdomlig entusiasm och energi, vilket lett till en nyttig skepsis gentemot bandet som liveakt. Men nu var de alltså här, alldeles strax skulle Napalm Death spela i Umeå. Skepsisen var som bortblåst. Men inte blev någon besviken för det! Från start till mål var det en uppvisning i effektiv fördelning av energi. Utan att någonsin tappa i intensitet gjorde bandet ett gediget framträdande och höll intresset uppe genom hela setet där toppen utan tvekan nåddes under publikens gensvar till den väldigt brittiska presentationen av Nazi Punk Fuck Off.

Besserbitch lyckades med konststycket att som första band i festivalens historia (vad jag vet) framställa Pub Freja som någonting annat än en ”demoscen”. Genom åren har det varit extremt glesa publikled på denna, festivalens minsta scen. Besserbitch drar dock gott om folk och gör riktigt bra ifrån sig. Allra bäst är det när Elin Andrée nyttjar sin mäktiga taggtrådsstrupe, som känns ända in i märgen. Debutskivan ”Moments of Grey” åker raka vägen in i 2014-listan.

Fredagskvällen börjar lida mot sitt slut när Hatebreed kör igång. Och säga vad man vill om deras gungiga metalcore – live är den jävligt bra. Det är stört omöjligt att hålla sig stilla. Och att Jamey Jasta är en domptör av hög klass sänker inte peppen direkt. Termen ”att ha publiken i sin hand” räcker knappt till för att beskriva scenariot. En och annan circle pit bryter ut, såväl spontant som på Jastas uppmaning. Mest imponerande är det dock att när någon i publiken verkar falla och eventuellt göra sig illa är Jasta omedelbart där och kontrollerar att inget gått illa, han visar en enorm respekt för sin publik och får precis samma sak tillbaka. I Will be Heard framstår, föga förvånande, som Hatebreeds finaste ögonblick denna februarikväll.

Under Hatebreed gjorde vi några försök att ta oss in till Belphegor. Det var vi inte ensamma om, kan man säga. När vi för tredje gången återvände till trapporna som leder ner till Studion, och det fortfarande var kö hela vägen upp gav vi upp. Gissningsvis står kön kvar än idag. Sammanfattningsvis var fredagen på alla sätt en överraskning i positiva ordalag. Musikaliskt, socialt och framför allt publikt. Skulle detta vara revanschen, snarare än dödsryckningen..?

En av de bästa sakerna med festivaler är det sociala. Kära återseenden med folk från andra städer en lärt känna under åren gör det jäkligt skönt att House of Metal inte är en sån festival som drar igång redan vid lunch. Det finns utrymme för ”stillsamma” förfester och gott om tid att hänga utan att för den sakens skull missa något intressant band.

20.00 var vi på plats för Raubtier. Och det var vi inte ensamma om. Jag tror ärligt talat att det enda band jag sett dra mer publik på House of Metal var Lamb of God 2010. Raubtier är inte direkt nyskapande, och riktigt lika fräck ter sig inte scenografin bandet ställt upp som sist de var i Umeå på besök. Men samtidigt är det svårt att inte ryckas med när firma Hulkoff/Kjellgren sprintar fram och tillbaka över scenen mellan Status Quo-doftande instrumentgungningar. Och om sanningen ska fram är det live Raubtiers industrimetal gör sig bäst, när glimten i ögat och självdistansen ger en guldkant på den på skiva sterila och stela ljudbilden.

Thyrfing ger ett blandat intryck. Stundtals dötrist och stundtals råbra, men summerat – knappast minnesvärt. Och då jag är fullständigt ointresserad av Civil War visar det sig att detta klockslag är alldeles ypperligt väl lämpat för en vända till vattenhålet. Detta besök visar på att trots att det är riktigt bra med folk i omlopp så är barerna ovanligt välorganiserade, ytterligare ett plus i kanten för 2014 års upplaga av House of Metal. Därefter kollar vi in F.K.Ü, som återigen presterar riktigt bra – och för de invigda gissar jag att det var en minnesvärd spelning. För undertecknad, som gillar myten bättre än musiken, blir det gammalt ganska kvickt.

Avslutningsvis gjorde Hypocrisy en godkänd men enahanda spelning. Senast de var på besök lyckades herr Tägtgren snärja publiken utan problem, men i år infinner sig inte riktigt samma nerv. Inte heller framstår Tägtgrens stämma som det livsfarliga vapen han svingade vid det förra besöket. Jag tror knappast att de inbitna fansen blir besvikna, då bandet givetvis är strikt professionella och framför sin mellantempodöds klanderfritt. För mig blir det sömnigt.

Sammanfattningsvis var det verkligen inte banden som gjorde House of Metal 2014 till en succé. Nej, det var den fantastiska publiken som slöt upp bakom Umeås stolthet som grundlade revanschen. För egen del var det det bästa året sedan 2009, men då var det som om det var min skivsamling ledningen bokat efter, så det året kanske inte räknas. Efterfrågan på en Metal-festival i Umeå finns onekligen. Hoppas bara den är stor nog för att bekosta festivalen framgent.