Joyzine

[stäng]

Krönika

Var det någon som sa Siesta? Nej, nej… Fiesta!

Årets Siestafestival blev precis som ifjol en succé. Joyzines Alexander Hellgren sammanfattar intrycken och förblir trots fina intryck från Placebo, Eldkvarn och Casiokids frågande. Vad i herrans namn har White Stripes och Seven Nation Army med det här att göra?

Slutet är en dryg vecka tillbaka i tiden, men känslan finns kvar. Inte succé, men riktigt bra stavas den. Jag har tidigare reflekterat över de olika dagarna, då i korta ordalag. Likväl ska det väl skrivas något sammanfattande om årets Hässleholmshappening, som har växt så det knakar. Jag blev visad platsen där campingen låg debutåret 2003… en fotbollsplan. Det skänker ett mått av perspektiv. Nu var det enligt rapporteringen cirkus 9000 betalande, och även om det är en bit kvar till de riktigt stora elefanterna så är det imponerande ändå. Men hur ska festivalen växa ytterligare? Det blir svårt, för när den inte är belägen lika mycket ute på vischan som typ Hultsfred och Roskilde, finns det inte lika mycket mark att ta av. Campingen som den är nu fungerar väl, men nog vore det bra med ett underlag som i alla fall möjliggjorde att det gick ner tältpinnar utan att ta till övervåld. Alltså, ej sten.

Imponerade gjorde inte bara det faktum att man på kort tid lyckats få ihop en så här stor och lyckad festival. Artistbokningarna var även de en källa till lycka och sammantaget ger jag med beröm godkänt över det jag fick se. Säkra kort som Deportees och Eldkvarn, fingertoppskänsla i fallen med Casiokids och ett pånyttfött Phoenix, och så plockade man fram den stora spargrisen (får man väl anta) för Sonic Youth och Placebo. En blandning som gick hem i alla fall hos mig, och då ska sägas att jag ändå missade en hel del. Det var inte tal om någon slapp siesta om nu någon antog det. Nej, nej… snarare en fiesta i ordets bästa bemärkelse. En tredagarsfest med bra stämning och än bättre musik, som lovar gott inför kommande år. Men snälla, låt mig slippa scenen på campingens servering, där något band kör Ebba Grön på högsta volym när jag står i kön för att ladda min mobiltelefon.

En sak som jag funderade kring innan en del spelningar, förbryllar mig fortfarande. Vad är grejen med White Stripes Seven nation army? Från var enda studentflak hörs den, från varenda festivalpublik likaså. Nog för att det är en bra låt, men vilka signaler skickar det till artisten eller bandet som snart ska gå upp på scenen? Ja, vi vill bli underhållna, men håller det inte sjunationsarméklass så blir vi besvikna? Nej, besvikna verkade festivalpubliken trots allt inte vara. Underhållen blev den, liksom artisterna av en i flera fall entusiastisk åhörarskara. Men snälla, förklara varför den här låten har ersatt det klassiska skanderandet av bandets eller artistens namn. Är det bara jag som inte förstår?

Så vill jag ta chansen att bli än mer personlig, och det här faller definitivt utom ramen för vad som vanligtvis räknas som god journalistik. Jag vill tacka en person, vi kan kalla henne för Anna eftersom hon heter så. Sällskap är inte att förakta upptäckte jag, och utan personen ifråga är jag övertygad om att Siesta blivit betydligt tråkigare och nära tragiskt ensamt för egen del. Hon blåste upp min luftmadrass, vilket är en ansträngning inte att förakta, och hon lotsade mig genom en festival som tack vare henne blev en av de bästa jag upplevt. Må vara att mycket trots allt bör tillskrivas arrangörerna. Men jag vill ändå beslagta spaltutrymme för att sätta betyg på min uppskattning. Casiokids hann före, men Anna får den andra Joyzine-femman jag delar ut, som tack för många glada minnen från den fina helgen.

Tips från coachen är att inte kombinera ett dagtidsarbete med att dokumentera en festival. Visst kan det gå, men för egen del havererade det någonstans tidig lördagskväll. En överkonsumtion av kaffe i två veckor, fem-sex stora muggar dagligen, tidiga morgnar och långa dagar, tog helt enkelt ut sin rätt. Det här hade festivalbesökarna tagit fasta på, för det var en glad och glädjande samling människor. Visst, lite överkonsumtion av alkohol och möjligen ett och annat mer illegalt preparat på sina håll, men långt ifrån liknande debacle som senast jag var på Hultsfred. Städat är väl att ta i, men verkligen inte outhärdligt någonstans. Förutom när jag som knegare ville sova… Ett annat tips går till arrangörerna, att vara tydliga i överkant med information. I programmet kunde det läsas om reglerna för alkohol, där de sista två raderna strukits över med svart färg. Där under stod att alkohol på campingen var tillåten om man fyllt 18, något som man senare kom på skulle vara 20. Den informationen, som kom som en rättelse på hemsidan först den 27:e maj, hade naturligt gått en hel del besökare förbi. Många av dem som var yngre än 20, vilket i sin tur var många, fick snopet men snällt se sin medhavda dricka konfiskerad av poliser. Poliser som det för övrigt kryllade av, vilket kändes klart mindre än mer befogat.

Avslutningsvis är det bara att konstatera. Siesta tog 2009 definitivt klivet upp på min festivalhimmel. Inte minst när det gäller ett attraktivt utbud, något de i mina ögon inte haft tidigare. Detta även om betygen från mig varierade och utsagorna från andra besökare var allt ifrån ”Riktigt jävla uselt” till ”Det bästa jag någonsin sett”. Men så är det ju alltid, och allt är aldrig för den enskilde. Jag hoppas att arrangörerna fortsätter med den positiva mix av gammalt och nytt, smått och stort, inhemskt och internationellt, på det sätt som man gjorde i år. Det kostar, som många varseblir i tider som dessa, på att ligga i framkant. Jag var nöjd med detta års upplaga, minus en del småsaker som alltid, men nu krävs det kanske att man toppar det. En inte helt avundsvärd sits. Ytterligare ett plus dock, för redan nu har Siesta det klart bästa och dansvänliga öltält jag satt min fot i. Trots allt är ju det ett ställe som sätter en viss prägel på många besökares festivalupplevelse.