Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Teenagers
Accelerator, Stockholm
2008-06-25
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.theteenagers.net

En sak skiljer The Teenagers från många andra band: de ser ut att ha väldigt roligt när de spelar, något som många introverta band saknar idag. Och om bandet har roligt har förhoppningsvis publiken detsamma. På någon annan festival, vilken som helst, skulle den franska trions pubertala pop få hela publiken att hoppa, men vi är ju trots allt på Accelerator, finsmakarnas festival. De får vara nöjda med att det var tio personer längst fram som sjöng med i låtarna.

Annars talar allt emot The Teenagers en dag som denna. De spelar utomhus, publiken är ganska gles, killarna kan knappt prata engelska, någon setlist har ingen sett till och halvvägs in i konserten lägger keyboarden av. Trots det är det här så oerhört bra och, faktiskt, klockrent. Att spela utomhus gör ju att de kan sola under tiden som de tjänar pengar och vad spelar en keyboard för roll egentligen? ”We had two beers before the gig and now we're so crazy that we will play our songs without the keyboard”, som de själva säger. De vågar bjuda på sig själva: dansar fult med scentekniker, skriker ut sina texter och delar micken med publiken för att få bort fokus från den icke fungerande keyboarden. Den osvenska självsäkerheten som de utstrålar får de flesta att le solskensleenden. Själv hade jag trott att det skulle vara de hippaste katterna i stan, men med My Chemical Romance- och Leonardo DiCaprio-tröjor vinner de inte några poäng i just det avseendet. Rent musikaliskt vinner de egentligen inte heller några poäng, men konceptet de kör på tillåter lite falsksång och till och med felsjungningar. Den inhyrda trummisen visar verkligen att man inte behöver sitta still bakom trummorna hela tiden, och hennes närvaro gör bandet ännu lite bättre.

Kanonlåt på kanonlåt radas upp och lite överraskande börjar man med singeln Starlett Johansson (som handlar om Scarlett). Jag trodde att det skulle bli svårt att få låtarna lika bra som i studio (jag gav ju skivan 5/5 tidigare i våras) och visst haltar det på vissa ställen, men Love No, Feeling Better och Fuck Nicole är minst lika bra som på skiva. Allra bäst blir det i hiten Homecoming, en sång om en amerikansk styvkusin som visade sig vara cheerleader och otroligt bra i sängen. Folk får komma upp på scenen (men bandet är artigt och frågar vakterna först) och sjunga med. Tyvärr får fel folk sina 3 minuter av berömmelse, då de knappt kan texten, men publiken är lika glad för det. I avslutande Streets of Paris rör faktiskt folk på sig, de dansar nästan! The Teenagers har nog något stort på gång, tro mig.