Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

LOK
Sunk 500, 2000
Skivbolag: Stockholm Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: www.myspace.com/lokpest

Det finns ett ordspråk inom musikkretsar som är mer regel än undantag, "det är alltid svårast att göra andra plattan". De flesta (även jag, innerst inne) har trott att Lok skulle trampa i klaveret med sin uppföljare till förra årets succé "Naken, Blästrad och Skitsur", men så blev det verkligen inte.

På debutalbumet - som var ett av förra årets bästa plattor - imponerades jag av Johan Reivéns delikata trumspel. Den här gången är det Thomas Brandt som framträder klarast med guran i högsta hugg. Det här albumet har en ljudbild som är betydligt solidare än vad som var fallet på debutplattan. Då kändes manglingen långa stunder bräcklig och skör, den känslan är nu helt borttvättad och det märks på soundet att grabbarna blivit mer världsvana och vågar ta ut svängarna mer än tidigare. Martin Westerstrand lyckas låta ännu argare än på debuten (hur det nu är möjligt) och så väl herr Cordero som herr Reivén håller ställningarna på ett snyggt sätt.

Hur låter då det här alstret? Om "Naken, Blästrad och Skitsur" byggde på mangling bygger den här plattan på tyngd. Ljudväggen är massiv och det rycker i benen när man lyssnar, kroppen vill skjuta fart ut i luften och genomföra gymnastiskaövningar i form av hopp och headbangning. Riffen är tunga och basen hjälper upp tyngden på ett ypperligt sätt. Trots att ljudet blivit grövre har Lok lyckats behålla sin melodiska klang och det är en nyckel till framgång. I det konstanta mullrandet finns en stor mängd nyanser att uppfatta om man lyssnar uppmärksamt.

Texterna är fortfarande komplicerade och svårtolkade men det har en tjusning och eftersom loken inte har något politiskt budskap de vill nå ut med är det inte alls störande när man inte förstår. Man får en chans att skaffa sig en egen bild av vad låtarna handlar om. Det finns dock en låt på plattan som är politisk, men den handlar inte alls om politiker eller partier. Titeln är Gud ditt svin och är en protest mot religion (som faktiskt ställt till mycket här i världen). Textraden Detta är en psalm för alla dom som undrar/Hur världens största pjäs har blivit en fadäs är otroligt träffande. Faktum är att just den låten är plattans bästa spår med en mycket skön melodi. Det finns flera spår som har melodier som etsar sig fast och det är ytterligare en skillnad mot debuten där det mer var röjet och kanske något riff som satte sig mellan öronen.

Allt är dock inte lysande, låten 1983 kommer på något sätt aldrig in i matchen och det menlösa punktrampandet fastnar och lindar in sig i sig självt, inte alls lyckat. Tack och lov är melodin bara knappa två minuter, annars hade den varit helt olidlig. Det känns ändå lite taskigt att klanka på bandet för det är verkligen en bra platta som verkligen infriade förväntningarna och bevisade att Lok fortfarande står när de andra faller.