Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Moloken
We all face the dark alone (ep), 2008
Skivbolag: Discouraged Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2008-10-16
Hemsida: www.moloken.net

Det finns alldeles för många halvbra band som lirar atmosfärisk hardcore, hård postrock, you name it. Ni vet smygpretentiösa orkestrar som gärna gömmer sig i mörker, skriver 15 minuter långa låtar och tror att det blir stämningsfullt bara för att man låter mjuka harmonier skifta med hårt mangel. Moloken är ännu ett av dessa halvbra tillskott till scenen.

Det där med atmosfärisk hardcore är förresten en överdrift. Det enda som egentligen är hardcore med ”We all face the dark alone” är sången. Det förbannade hundgastandet som dyker upp i tid och otid. Nu är det i och för sig inget fel på sånginsatsen i sig, men vad som kan sägas generellt om hela musikstilen är att de vokala insatserna ofta snarare stjälper än hjälper. Varför i hela friden måste alla orkestrar bland sina dramatiska instrumentala utflykter klämma in entonigt hardcoregastande? Det tycks som om det finns en oskriven regel om att det ska vara så och jag förstår mig inte på den alls.

Annars vet ni precis hur det här låter. Basplonk, mangel, harmonier och drömska slingor, ni har hört det från Breach till Cult of Luna och hundratals klåpare efter dem. Moloken gör inte dåligt ifrån sig i den här 15 minuter långa kompositionen (indelad i tre olika kapitel, se där, lite pretto trots allt), men de briljerar knappast heller. De är ännu ett band i mängden som försöker bemästra en stil som bara de bästa klarar av. Jag tröttnar någonstans halvvägs och noterar Moloken som ett ganska överflödigt gäng i skivsamlingen.