Joyzine

[stäng]

Festival

House Of Metal 2012

Festival nummer 6(66) i ordningen. Jag vet inte vad de officiella kraven är, men i min bok har House of Metal blivit en institution. I år tog jag till och med en dagstripp söderut till Örnsköldsvik, bara för att få glida tillbaka in i ett festivalglatt Umeå som förberedde sig på en resa från Immortal till Amaranthe och tillbaks.

Det är ganska enastående att festivalledningen år efter år lyckas locka stora artister till Umeå mitt i den västerbottniska fimbulvintern, men tyvärr finns det två sidor av myntet – man tvingas hålla sig inomhus. Inomhusfestivaler lider extremt mycket av att vara just inomhusfestivaler. Den enda fördelen gentemot utomhusfestivaler är att man slipper oroa sig för väderstrul. Men flaskhalsarna, akustikproblemen och mitt usla lokalsinne väger inte upp för regnrisken. Folkets Hus i Umeå känns under hela festivalen antingen alldeles för trångt eller alldeles för stort, det finns liksom inget mellanting. Men det är egentligen dumt att klaga över det då alternativet är att stå utan festival, och det vore fruktansvärt.

År 2012 är året då lokala power metal-gänget Nocturnal Rites slår på stora trumman igen, med ny skiva på gång, ny gitarrist i Chris Rörland som gör en lysande insats i rollen som gitarrhjälte, och vad det verkar – en enorm nytändning. Man har därtill garnerat med både bomber och granater vilket borgar för härlig underhållning. Strax innan Nocturnal Rites avslutar sitt set påbörjas ett annat på en mindre scen alldeles intill, då Provoke Your Enemy som rest genom i stort sett hela Sverige, ända från de småländska skogarna, för att crabcore-dansa sig in i Umeås hjärtan. Man kan väl säga att vissa tog emot dem hjärtligare än andra, men entusiasmen och professionalismen var det inget fel på hos smålänningarna, dock har de en bit kvar vad gäller låtskrivande, och ärligt talat förstår jag inte vitsen med att gröta till ljudbilden med tre gitarrister.

Tiamat Sen var det dags för det jag såg mest fram emot – Tiamat. Jag såg dem på Metaltown 2008 (recension här ) och de gjorde inget vidare intryck då. Tyvärr måste jag säga att det gör de inte nu heller. Tiamat kanske inte gör sig som liveband, helt enkelt. Må vara att det är episkt att höra melodier från mästerverket ”Wildhoney” live, men det låter helt enkelt lite, lite sämre än på skiva, och bandet gör ingenting för att uppväga detta faktum. Men givetvis grämer jag mig att jag var tvungen lämna konserten på grund av annat uppdrag – vilket ledde till att jag missade Sleeping Beauty som enligt utsago spelades på inropet.

Varför var jag tvungen att lämna? Jo, Adept tog över mellanscenen och kön in var enorm. Väl inne i lokalen var det dock som att hälften av besökarna försvunnit, och det verkar ju märkligt att folk hellre köar till Adept än faktiskt ser Adept. I vilket fall gör bandet ett ruskigt proffsigt intryck. Kan vara att de faktiskt är bland de vassaste på festivalen, såhär i efterhand. Jag är inte nämnvärt förtjust i deras musik, snarare tvärtom, men helsike vilket liveband!

Amon Amarth fick den stora äran att beträda festivalens största scen som fredagens sista band. Jag förstår dock inte storheten med dem, och tycker deras statiska melodöds är ganska tråkig i längden. Man kommer emellertid en bra bit med vikingaattiraljer, pyroteknik och den karismatiske Johan Hegg i blickfånget. Rykten säger dock att Amon Amarth kom ännu längre i det avslutande numret Guardians of Asgaard då Entombeds LG Petrov klev ut på scenen tillsammans med vikingarna. Vid det tillfället stod jag och lät Dr. Living Dead charma mig med sin 90-tals doftande HC/thrash och sina råsköna outfits.

Lördagen inleddes för undertecknads del av lokala all star-bandet Hellbound under ledning av före detta Nocturnal Rites-gitarristen Nils Norberg, och de gav onekligen ett gediget första intryck. Bandet hade den goda smaken att streama sin kommande skiva – ”Through Hell and Muddy Waters” (här) inför festivalen och de bär upp förväntningarna med all heder. När basisten Nicklas Bäckström (Moloken) plockar fram banjon blir jag överlycklig – mer banjo i metalscenen!

Tyvärr krockade Hellbound med Entombed, som jag inte sett på år och dar, och jag valde att avvika från träskmarkerna, vilket jag inte ångrar. Entombed är i högform! Varenda låt är en klassiker och konserten kulminerar gång efter annan! Umeå-bekante Victor Brandt (Totalt Jävla Mörker) är ett enastående tillskott till en redan enastående orkester! Från en Entombed-basist till en annan – efter Entombed spelade Jörgen Sandström (känd från alla band, i stort sett) med sitt Krux. Tyvärr är jag inte dödsförtjust. Trots såväl tyngd som sväng lyckas Krux inte kittla särskilt dödsskönt i kistan. Jag verkar dock vara relativt ensam om den åsikten, och framförandet som sådant kan jag inte klaga på, Mats Levén sjunger enastående, jag gillar det bara inte.

Immortal, ja – vad ska man säga. Jag kan inte riktigt ta dem på allvar. Abbath och Apollyon stormar in som koreograferade, uppvevbara leksaker och plockar genast fram sina bästa KISS-poser. Tillsammans med mängder av pyroteknik bjuder man helt klart på en imponerande show, men det blir aldrig mycket mer än just en show. Några som däremot bjuder på både till show och lidelse är In Solitude som enligt egen utsago är ”Sveriges enda black metal band – någonsin”. Sanningshalten i det uttalandet, eller deras definition av black metal, kan man diskutera natten lång. Men de har helt klart en poäng, maken till självömkande stackare får man leta efter – och de lyckas otroligt bra med att översätta ångesten till svängig hårdrock och ge den utlopp genom musikparoxysmer av episka mått.

Rimligt var det att lägga Amaranthe på lördag kvällen, jag vet inte hur Christer Björkman fått sina smutsiga fingrar även i House of Metals kakskål, men man ska inte vara säker från schlager någonstans verkar det som. Efter att Melodifestivalen 2012 fått sina sista finalister klara var det dags för repetition för nästa års hoppfulla aspiranter. Amaranthes fusion av modern metal, klassisk hårdrock och schlagermusik kommer fungera enastående i svallvågorna av Dead by Aprils framgångar, men på House of Metal? Jag är inte övertygad. Ur ett breddningsperspektiv – absolut. Men jag undrar om man verkligen säljer så många fler biljetter på en bokning som Amaranthe jämte ytterligare ett band som ligger mer i festivalens linje, och i samma prisklass. Jag litar dock på att festivalledningen har mer underlag än min magkänsla att gå på, och att de fortsätter göra Västerbotten en bättre plats att bo på.

Amaranthe var förresten rätt duktiga på sin grej, men fullständigt själlösa och ointressanta. Och kläderna – vad hade de på sig, egentligen?