Joyzine

[stäng]

Intervju

Anna-Maria Blixt

Hon har flackat världen runt. Skrivit låtar i ensamhetens Norrland, spelat in dem och träffat sin make i Mexiko och släpper nu slutligen sitt debutalbum ”Venus Jupiter And The Moon”. Anna-Maria Blixt hämtar näring i resandet och undrar så smått vad som egentligen är hemma.

För fyra år sedan satt Anna-Maria Blixt ensam i Örnsköldsvik och bekämpade sin lappsjuka genom att skriva låtar på sin pappas gamla gitarr. Något år senare reste hon till Mexiko och sprang på studioägaren Patricio Lobeira som sedermera också kom att bli hennes make. Någonstans där föddes fröna till den debutplatta som nu ges ut under namnet ”Venus Jupiter And The Moon”.
– Jag kan ta jättemycket inspiration från mitt resande, berättar sångerskan nu när det äntligen är dags för skivrelease.
– När jag har rest har jag träffat mycket trevliga människor, sett vackra platser och fått perspektiv på livet. Man kan hämta mycket inspiration till låtskrivandet från sådana saker.
Att tala om Anna-Maria Blixt som en kringflackande människa är ett understatement. Under en femårsperiod efter sina gymnasiestudier flyttade hon omkring i världen för att arbeta och studera. Hon bodde under en period i Mexiko, pluggade arkitektur i Göteborg och är sedan en tid tillbaka bosatt med familjen i Hässleholm.
– Jag älskar Mexiko, men just nu är det väldigt mycket problem där, så för tillfället är det inte jätteroligt just i den regionen där jag bodde. Det är inte jätteattraktivt att åka tillbaka.
Men vad är hemma för dig?
– Det är en bra fråga. Hemma just nu där jag bor är i Skåne och Hässleholm, men det är väldigt svårt att slita sig från Göteborg där jag har bott den senaste tiden innan Mexiko. Jag är lite på olika ställen i sinnet skulle jag vilja säga.

En generell musikerkultur
Man ska inte låta sig luras av det faktum att debutskivan spelades in i Mexiko med mexikanska studiomusiker och att Anna-Maria ägnat många år åt att flacka fram och tillbaka mellan olika kulturer och kontinenter. På ”Venus Jupiter And The Moon” är det trots allt sirlig popmusik med drömska undertoner som gäller. Ganska allmängiltigt och med potential att tilltala en bred publik.
– Skivan är ju inte gjord med särskilt mexikanska element på något sätt, den är ganska generell, konstaterar sångerskan nyktert och spinner vidare:
– De mexikanska musiker som vi jobbade med var väldigt professionella. Jag skulle nog kunna säga att det finns någonslags generell musikerkultur hos professionella musiker världen över. De här var trevliga, väldigt professionella och de gick in och gjorde sitt jobb ganska snabbt. När vi väl visste vad vi ville ha var det mer så att vi kallade in dem för att spela in och det gick väldigt snabbt, det var inte så mycket snack om den saken.
– Att vara och bo i Mexiko är en helt skiljd sak, det är en ganska stor omställning att vara i vardagslivet i ett så annorlunda land, men jag tyckte att själva inspelningen gick ganska friktionsfritt. I studion känns det ändå som att det inte är så stor skillnad mot hur det skulle vara i en studio i Sverige, man skulle nog känna igen sig ganska väl. Det är en slags kultur för sig själv på något vis...musikerkulturen.
Som parhäst under arbetet med plattan, som pågått under en ganska utdragen tidsperiod, har hon haft maken Patricio, ägare till Studio Incaible i staden Monterrey nära den amerikanska gränsen på Mexikos östsida.
– Det är verkligen jätteroligt att vi har det här intresset gemensamt. Han är musiker i grunden och sångare. Det är väldigt, väldigt roligt att kunna dela den passionen, konstaterar sångerskan glatt.
– Självklart gick vi igenom våra stunder när vi hade olika åsikter, men faktum är att han och jag är ganska lika i det vi tycker om. Vi är ofta ganska eniga när vi tänker att okej det här gillar vi, det här gillar vi inte. Vi fick prata igenom vissa saker och ibland kanske vi gjorde två versioner till exempel. Ibland fick man ge sig och ibland blev det mycket bättre.
Så ni har inte skiljda skivsamlingar hemma då?
– Nej, det är nog ganska mycket det jag har som vi lyssnar på, han tycker om det jag har och det är skönt, skrockar Anna-Maria.

Romantikern
”Venus Jupiter And The Moon” inhyser elva spår. Nio egen- komponerade och två covers, Bruce Springsteens Dancing in the dark och Paul Simons Call Me Al.
– Dem jag har gjort själv ligger alltid lite närmare hjärtat. Jag tycker om alla och alla har sin speciella plats och historia.
Tankebanan att varje låt, med tanke på sångerskans resande, kan kopplas till en speciell tid eller plats är inte särskilt långsökt.
– Om du kan minnas själva historien bakom låten och verkligen leva dig in i den tycker jag att det blir mycket bättre.
– Jag kopplar alltid musik till ljudminnet höll jag på att säga. När man hör saker kan man koppla dem till särskilda platser. Speciellt om man inte har hört låtarna på ett tag. Om du brukade höra den här musiken under en viss tid, under låt säga två månader på Jakarta eller vad som helst och sen inte har lyssnat på den på länge, då går det ju nästan per automatik när du hör den igen. Inte bara med platsen utan även känslan. När det händer är det ju som att man kommer på minnen som man inte ens visste att man hade längre.
Så de här coverlåtarna, har du valt dem för att de är melodier som du intimt förknippar med något speciellt?
– Jag har alltid gillat både Paul Simon och Bruce Springsteen. Jag har lyssnat på dem under olika tider i mitt liv, just nu lyssnar jag inte särskilt mycket på dem alls faktiskt, men de har en speciell plats i världen och det var väldigt kul att få göra de låtarna. Det kändes som något spännande att ta sig an så extremt kända låtar. De är absolut favoriter och det är de väl säkert i många personers liv. De är klassiker och speciellt för mig har de väldigt många personliga konotationer.
Medge kära läsare, att det ligger som ett romantiskt skimmer över så väl skivan som Anna-Maria Blixts livsberättelse. Sångerskan själv är inte sen att hålla med.
– Jag tror faktiskt att det är ganska relaterat till att resa. Det är ju att på något sätt ha en romantisk bild av eller att vara fascinerad av människor och platser och jag tycker att det ligger ganska nära att vara romantiker. Att hysa kärlek för många olika saker.