Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Les Issambres
Sand theatre poetry, 2004
Skivbolag: Fifth Week Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-11-22
Hemsida: fifthweek.se/lesissambres

Bandet – som tagit sitt namn från en by belägen på den franska Rivieran – låter hälsa att de vill låta lite franskt. Något jag inte alls kan instämma i att de gör. Snarare handlar det om en lättsam crossover mellan svensk indiepop och amerikansk singer/songwriter-country. Ni vet artister med en deppig men ändå seriös framtoning i spåren efter Bob Dylan och Johnny Cash. Även om Les Issambres hela tiden har ett nedstämt anslag känns det på ”Sand theatre poetry” aldrig pretentiöst eller konstlat. De träffar riktigt rätt med sin ödesmättade pop.

Mitt i den ganska minimalistiska popmusiken finner vi ett piano som långa stunder skänker låtarna ett djup som imponerar. Jag skulle tro att utan detta hade skivan framstått som betydligt mindre intressant. I vilken riktning Les Issambres travat iväg på årets albumsläpp har jag ingen aning om (det lär vi dock få veta i kommande uppdateringar) men att de fortsatt på samma bana är en from förhoppning. Följebrevet förtäljer dock inget om något piano…

Säga vad man vill om Stefan Jacobsons knarriga, smått oengagerade röst (Johnny Cash-passningen är oifrånkomlig) eller låtarnas ibland lite väl stela strukturer. Här finns någots om fängslar. Les Issambres har en förmåga att kräma ut mycket atmosfär ur sin i grunden pretentionslösa pop, vilket gör det hela smakfullt. Att syskonen Jacobsons växelsång fungerar som extra krydda ska heller inte underskattas. I married the world är en grym balladhit.