Joyzine

[stäng]

Krönika

Popadelica 2010 – Mellansnackens förlovade festival

När du är väldigt liten förstår du inte ironi och sarkasm. Har du riktigt otur gör du inte det som vuxen heller. Det är dumt, för snudd på all min humor bygger just på dessa två vitala byggstenar. Ibland hamnar man i klistret när man använt sig av ironi och sarkasm mot någon som inte förstår. Är det ett barn brukar det gå bra, är det en vuxen kan det bli svårare.

Titeln på krönikan är inte seriös. Den är ironisk. Och sarkastisk. På samma gång. Hade det varit så enkelt att allt du behövde göra som band eller artist var att dyka upp, spela dina låtar och sedan gå av scenen skulle det här yrket vara hur enkelt som helst. Spela live = spela dina låtar. Så är det inte. Att spela live innebär att du är en del av ett framträdande, vare sig du vill eller inte. Oavsett om du avskyr att prata i mikrofon eller bara tycker att det är allmänt larvigt.

Jag förstörde en gång Thåström för en kompis. ”Lyssna på varje andetag han tar innan han börjar sjunga”. De är väldigt markerade. Efter ett par genomlyssningar är det allt du hör, Thåströms jävla andetag. När du spelar live finns det en transportsträcka mellan varje låt. Ett hålrum för andetag. Det är upp till dig som artist att fylla det. Med mellansnack. Eller bara genom en snygg övergång till nästa låt. Där skiljer sig agnarna från vetet.

Mellansnacken, och övergångarna, på Popadelica 2010 var under all kritik. Är det inte samma gamla krystade, ”Huskvarna, hur mår ni?” så är det bara oväsentligt nonsens som har motsatt effekt, bara slöar ner istället för att tillföra något. Ta bara First Aid Kit. Jag älskar Johanna och Clara Söderberg (på ett helt korrekt sätt, inget läskigt alls), men de suger på mellansnack. Fniss, fniss och stopp i maskineriet. Salem Al Fakir, skön snubbe, tråkigt mellansnack. Timo Räisänen och The Sounds går på autopilot. The Pipettes är sockersöta, Hästpojken är skrikig och We Are The Storm är på gränsen till buttra.

De enda som kommer undan med hedern i behåll är noiserockarna i A Place to Bury Strangers och Arcade Fire-doftande The Kissaway Trail. A Place to Bury Strangers kommer undan på grund av ren skrämselfaktor, det räcker med en mördarblick från Oliver Ackermann för att man ska önska att han ska sluta stirra och spela en låt istället. The Kissaway Trail är från Danmark. Trots danskt blod förstår jag ingenting av danska. Dessutom har de en tight show som flyter på bra utan krystat mellansnack (precis som det ska vara med andra ord).

Så. Skärpning artister och band. Spela live är alltså inte lika med att enbart spela dina låtar. Det måste finnas ett flyt, en helhet eller varför inte dra till med den legendariska liknelsen om den lika legendariska röda tråden. Och funkar inte det räcker det med att du lägger till med en riktigt ondsint blick. Eller bara hittar en plats där man kan begrava främlingar.