Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Toni Holgersson
Ibland kallar jag det kärlek, 2010
Skivbolag: PGM
Av: Eva Linde
Publicerad: 2010-08-24
Hemsida: myspace.com/toniholgersson

Det var länge sedan jag blev så gripen av en skiva. Ändå tycks Toni Holgersson inte alls vara ute efter den sortens sympati. Han beklagar sig inte, han målar inte svart där ljuset har chans att komma in, han lägger ingen skuld och gråter inga tårar. Ändå griper han tag - ja, kanske just därför griper han tag. För det känns att det är på riktigt. Toni Holgersson vill gå vidare, men låter ingenting vara bortkastat.

"Ibland kallar jag det kärlek" är Toni Holgerssons andra comeback i försök att skaka av sig ett liv av missbruk och hemlöshet för att kanske, kanske få tillbaka den karriär han lade grunden till för 20 år sedan. För fem år sedan kom första comebacken med ”Tecken på liv” men den lyckades inte göra honom tillräckligt stark för att bli kvar.

Nu har han tagit hjälp av sonen Dante Kinnunen som producerat en avskalat varm, eftertänksam och dämpad ljudbild, byggd på klaviatur, gitarr, slagverk och blåsinstrument. Fokus ligger dock på Toni Holgerssons innerligt berättande röst och hans starka och målande texter. Och det är precis där fokuset också ska vara. Texterna om relationer, livsöden och möten som inte alltid föll rätt ut, men också om dagar där tillförsikt, hopp och kraft ändå finns närvarande, är otroligt effektiva. Även om de i allra högsta grad utgår för Toni Holgerssons eget trasiga liv, får de en djup betydelse även för oss andra. Det finns många rader att ta med sig.

Toni Holgerssons djupblå skimmer är knappast där för sakens skull. Det blir påtagligt att han vet vad han sjunger om. För honom är det verklighet. Så enkla ord som "Jag är så rädd att nån av oss ska dö" i inledningsspåret Som jag minns får via Toni Holgersson en sådan påtaglig innerbörd att det gör ont.

Men det ska ändå sägas att det är långt ifrån för tungt för att ta till sig. Efter några lyssningar har Toni Holgerssons till en början något trevande melodier, också de satt djupa och fina spår som sitter kvar. Det blir till slut omöjlig att slå det ifrån sig. Välbekanta röster som Markus Krunegård och Anna-Maria Espinosa ger dessutom skivan ytterligare färg. Finast blir Espinosas klara stämma i det eftertänksamma spåret Och så går dessa dagar.

Det är lätt att ge Toni Holgerssons comeback tid att växa sig starkare. Låt oss så hoppas att även Toni Holgersson växer sig lika stark.