Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Timo Räisänen
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-28
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-30
Hemsida: www.timoraisanen.se

Gud, vad är detta; vad har hänt? För det första har han en speaker som presenterar artisten, oerhört fånigt. Sedan kommer Timo Räisänen in i ett par melerade spandex eller liknande, som får mig att tänka på Will Smiths vidriga utstyrslar i 90-talsserien "Fresh Prince in Bel Air". Men så har göteborgaren sin musik, den stabila poprocken att luta sig mot oavsett klädesval och inleder direkt starkt med Numbers från senaste skivan.

Det är förvisso fem man på scen, men bandet fyller ändå inte ut lika bra som tvåhövdade Johnossi och definitivt inte som Thåström gjorde kvällen innan. Vilket i sin tur kan ha att göra med den tidiga spelningstimman, innan besökarna riktigt kommit igång. Men något säger mig att den här spelningen inte prioriteras särskilt högt, varken av spelschemsmakarna eller av besökarna med tanke på den relativt låga publiksiffran. Nåväl, Timo är peppad, tjejerna längst fram är peppade och jag känner mig... well, lite deppad över att inte kunna skina ikapp med artistens leende.

Sixteen får mig i alla fall på bättre humör, en låt som blir så fruktansvärt mycket bättre live. Vilket gäller många fler av Timo Räisänens alster, som jag aldrig riktigt fått ihop det med när jag lyssnat på skivorna. När den så effektivt och snyggt övergår i Let's kill ourselves a son som den gör, ryser jag.

Nog för att han är charmig och med fem skivor har han byggt upp en trygg låtskatt, men vid någon punkt övergår charmen i en sockersöt, sämre pastish på artisten själv. Det är precis vad jag känner efter halva spelningen, när jag helt saknar det roliga som Timo alltid stått för. Vissa av låtarna är rejält sega och i stunder saknas helt tändvätska, det känns avslaget. Men som en konsert i inledningen av festivalsommaren och som en halvfyrapåeftermiddagenspelning är det i helhet inget jag är ledsen att jag upplevt. Men jag kommer verkligen inte skryta om den. Det blir som byxorna, man pratar inte högt om det.