Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Timo Räisänen
Hultsfredsfestivalen
2008-06-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.timoraisanen.se

Här har vi ett inverterat Annika Norlin – Säkert! – fenomen. Jag tror att Timo var aningen besviken när han fick reda på sin speltid när han spelade på Hultsfred förra året; 04.00 Atlantisscenen stod det i spelschemat. Storleken på scenen var perfekt, speltiden var väl lite sisådär. Därför var jag till en början aningen orolig att Pampasscenen skulle vara alldeles för stor för detta lilla yrväder till Göteborgare. Men icke! Folk måste ha vallfärdat ända från träskpunkarnas oheliga land nere i just Träsket för att se den här spelningen, Timo själv ser alldeles överväldigt ut där han spricker upp i sitt allra bredaste leende mitt uppe på scenen.

Sedan debutsläppet av ”Lovers Are Lonley” 2005 har Timo Räisänen haft en produktionshastighet likt få och således lyckats prånglat ur sig en fullängdare per år fram tills nu. Likt en bålgeting har det varit omöjligt att helt vifta bort Timos musik som nonsens eller en fluga, gång på gång återkommer denna falsettsjungande gullgosse med den ena sockersött efterhängsna popmelodin efter den andra. Så det är kanske inte så konstigt att det är fullsmockat framför Pampas denna andra dag på Hultsfred 08.

”De stackarna är bara lite osäkra och rädda att de ska tappa ansiktet inför alla andra kvällstidningsmusikrecensenter som kanske är lite tuffare och antagligen ännu mer anala och därmed ett snäpp mäktigare på den journalistiska nördtalibanskalan.” Skrev Timo Räisänen efter giget på sin blogg som publiceras på Aftonbladets website. Anledning? Spelningen fick inga skyhöga betyg av de tidningar som var där, trots att nästan varje recension lovordade tillställningen som sådan. Jag vet inte om jag är anal, eller platsar på nördtalibanskalan, men jag är beredd att hålla med redan utskällda musikkritiker; Timo Räisänen är bra, men inte så bra.

Jag har sagt det tidigare, och säger det därför igen; det känns som om Timo Räisänen har gett ut samma platta gång på gång på gång, hans sound har redan blivit karakteristiskt. Och det han gör, det gör han jävligt bra. Men det finns en gräns och den är redan nådd. Det finns inget utrymme att utvecklas mer. Därför blir spelningen på Pampas en energifylld tillställning med mycken dans och genuin glädje, men det är knappast några odödliga hits vi har att göra med. Kalla det för en ovanligt bra ordinär spelning.