Joyzine

[stäng]

Intervju

Civet

Imorgon landar Los Angeles tuffaste punktjejer Civet i Sverige för spelningar i Göteborg, Stockholm och Malmö. Bandets sångerska Liza Graves ser fram emot de skandinaviska stoppen på den tre veckor långa turnén.
– I Sverige får ni ju betalt för att spela musik, konstaterar hon.

Turnén tillsammans med Street Dogs som tar sin början i Berlin ikväll är Civets längsta Europatripp till dags dato och gruppens sångerska Liza Graves är riktigt taggad när jag får tag på henne hemma i Los Angeles.
– Vi är väldigt sugna på att få komma över och besöka lite nya länder, konstaterar hon glatt.
Det är förmiddag i Kalifornien och Liza tycks obekymrat strosa genom den varma vardagen. Själv har jag precis varit på Sverigepremiären av Jesper Ganslandts allt annat än imponerande film ”Apan” och på vägen hem tvingats kämpa mot så väl höstvindar som bitande iskyla. Det är svårt att föreställa sig hur någon skulle vilja byta soliga Kalifornien mot skandinaviskt höstrusk. Om det inte var för det där med musik förstås.
– Jag älskar Sahara Hotnights, jublar Liza. De har visserligen gått och blivit en aning för mjuka för min smak, men det är ett sådant band som jag alltid velat turnera tillsammans med, men som jag inte fått möjlighet att göra ännu.
Men det är inte bara vårt främsta tjejband som får den vänliga amerikanskan att titta storögt på Sverige.
– Det verkar alltid som om svenska band är bättre än alla andra där ute för ni får ju betalt för att vara musiker. Det är häftigt att staten delar ut pengar för att man ska kunna vara musiker, alla amerikaner är avundsjuka på det.
Det är alltså så vårt system med den kommunala musikskolan uppfattas overthere hinner jag tänka innan vi hastigt kastas vidare i samtalet.

Bad fansen om pengar
Pengar är nämligen något som inte är helt oproblematiskt när man snackar om Civet. Det kostar att försöka uppehålla ett liv på hemmaplan och samtidigt ge sig av ut på en lång runda i Europa. Något som fick tjejerna – förutom mitt intervjuoffer även hennes syster Suzi Homewrecker (sång/gitarr), basisten Jacqui Valentine och trumslagerskan Roxie Darling – att be fansen om allmosor. På sin myspacesida gick de helt enkelt ut och bad om pengar för att fixa trippen till Europa.
– Vi har stora omkostnader även när vi inte är hemma, förklarar Liza. Vi hyr bland annat en stor replokal med inspelningsutrustning där vi just nu håller på att spela in demos på material till en ny platta, så pengarna gick snarare till det än till flygbiljetter, dem köpte vi ändå några månader i förväg. Men vi behövde pengar för att göra de saker vi ville göra innan vi gav oss iväg och folk brukar ofta fråga om de kan donera till oss. Vi tänkte att varför inte, vi lägger ut ett meddelande, vill folk ge oss pengar är det bara bra.
Hur gick det då, skänkte fansen några kronor?
– Det blev faktiskt riktigt framgångsrikt, våra fans tar god hand om oss.
– Det är många av våra kompisars band som gjort liknande saker. Jag tror rent av att Street Dogs som vi turnerar med bett om pengar förr om åren. Det är möjligt att det är en typiskt amerikansk grej, alla här borta är panka hela tiden.

Tuffa brudar
Det löste sig alltså till det bästa och när Civet nu ställer stilettklackarna på europeisk mark är det för att bjuda publiken på en sju helvetes show.
– Det blir mycket högljudd rock'n'roll. Vi vill bara att publiken ska ha en juste kväll och sjunger de med är det grymt, det älskar vi, skrattar sångerskan.
Som så många andra från landet i väst verkar Liza Graves dock leva i villfarelsen att Europa är någon form av musikaliskt u-territorium när det kommer till antalet arrangerade konserter.
– Jag gillar verkligen Europa för det känns som att fansen är mycket mer taggade hos er. I USA är det så oerhört mycket musik överallt hela tiden och folk är inte särskilt intresserade av att gå på spelningar eftersom marknaden är mättad. Därför har vi alltid väldigt kul när vi kommer till Europa.
Det amerikanska missförståndet om musikscenerna på båda sidorna Atlanten må vara precis lika vanligt förekommande och lika felaktigt som de förutfattade meningar Civet utsätts för när de är på turné. Att de är en tjejband innebär inte att de beter sig på ett visst strömlinjeformat sätt.
– Folk förväntar sig vissa saker av oss. De tror att vi ska be om hjälp med vår utrustning och sådana grejer, men vi turnerar precis som killar. Vi bär våra egna grejer och är ganska tuffa brudar, jag tror att det har förvånat många av de band vi turnerat med.
– Jag ser bara fördelar med att vara ett tjejband. Det finns så otroligt många killband därute, men inte särskilt många bra tjejband. Det är inte så att vi inte måste jobba hårt, för det gör vi verkligen, men vi har nog lättare att nå ut än många killband.
Ni ser helt enkelt till att dra nytta av er position?
– Ja, vi har ju ett hårt sound och är inte som de flesta tjejband, vi är inte mjuka och söta...eller, söta är vi förstås, men vi är elaka också.