Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Attentat
Fy Fan, 2013
Skivbolag: Rykkman Rekkords
Av: Peter Augustinsson
Publicerad: 2013-04-19
Hemsida: www.attentat.nu

Efter Attentats återförening på Peace and Love 2010 fick bandet mersmak och bestämde sig för att spela in sin första skiva på 20 år. Det började med några digitala singlar som sedan växte till en hel skiva. Under sin storhetstid i den första punkvågen i slutet av 70-talet så hyllades de som Göteborgs motsvarighet till Ebba Grön och KSMB.

Det finns en gammal själ och kunnighet som genomsyrar Attentats musik och texterna vittnar om bandets långa karriär. Det tråkiga är bara att flera av låtarna redan känns utdaterade på en skiva som kommer 2013. Occupy Wall Street behandlar ett snart två år gammalt ärende (även om kampen fortsätter) och är på tok för sen för att kunna bli en kampsång idag. Det känns att de försöker rikta in sig på sin gamla publik när de sjunger om hur glamrocken kom och förstörde allt som var farligt i Sweet & Slade.

Det finns toppar på skivan som Fattiga och rika där de kanaliserar och lånar friskt från The Clash med även denna gång med stora skedar nostalgi både i text och musik med varma minnen om en svunnen tid. De får mig dock att tappa intresset för ofta med Mora Träsk-rimmande (Gå i Taket är ett praktexemplar) och trötta upprepningar på komiska nidbilder av svenskhet. De uppenbara nödrimmen är lite väl tätt ibland.

Vad hände förresten på låten Prins? De lämnar mig konfunderad och mållös. Det är en pinsam blandning av allt vi hatade med nu-metallen i en och samma låt. Det finns till och med ett hemskt rap-parti som känns som en kul studioidé som ingen vågade såga. Låten blir nån slags skev mix av LOK och Pain som skulle kunna platsa i melodifestivalen. Varför ska alla band försöka förnya sig med katastrofala resultat? Kolla bara på Bad Religion, de har gjort samma sak i över 30 år och lovorden om nya karriärstoppar byter av varandra för varje skivsläpp.

Attentat har gjort en trevlig skiva med stundvis roliga men uttjatade svenskåskådningar i texterna. Det går dock inte att komma ifrån att det känns som om dess bäst före-datum var passerat långt innan den släpptes. Ebba Gröns låtar har en tidlöshet och går applicera på händelser idag medan ”Fy fan” känns som ett vykort från dåtiden.