Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Montt Mardié
Herrgårn, Linköping
2005-11-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-11-08
Hemsida: www.monttmardie.tk

En ensam man med en gitarr, en backtracksmaskin och en röst som minst sagt… utmanar. Där har ni kvällens uppställning. Mannen i fråga heter David Pagmar och ger snart ut sin första fullängdare på Hybrism. Anledningen till backtracksmaskinen är att det inte funnits tillräckligt med tid för att repa ihop ett helt nytt band. Medlemmarna i det förra påstods ha varit för dåliga, de sparkades helt enkelt. Fast just det påståendet känns mer som något slags missriktat skämt.

Jag skulle nog påstå att herr Pagmar klarar sig hyfsat bra på egen hand ändå. Montt Mardié levererar varm soulig pop med både åtrå i blick och längtan i röst. Något som sticker ut. Här har vi dock en artist vars bredd är hans svaghet. Topp- och dalfenomnet - När det är bra så är det himmelskt bra. När det är mindre bra (t.ex. när Pagmar i vissa låtar påminner mer om en gammal skränig kärring än något annat) är det just mindre bra. Men vi pratar ändå om en smittande känslomänniska, scenen är hans trots att han står där helt ensam.

Avslutningen är ändå det man minns mest och bäst. Här rivs det av vad jag tror är någon form av cover på Håkan Hellströms Kom Igen Lena men på engelska och med en blick mot den låt, Dexys Midnight Runners’ Come On Eileen, som Hellström anklagades för att ha stulit lyriken ifrån. Krångligt? Ja, vem bryr sig egentligen, bra var det i alla fall. Nästa gång skulle jag inte ha något emot att se och lyssna på en fulltalig settning som backar upp David Pagmar, då tror jag utan tvekan att låtarna kommer mer till sin rätt.