Joyzine

[stäng]

Recension - Live

MGMT
Accelerator, Stockholm
2008-06-25
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.whoismgmt.com

Efter att ha lärt mig läxan när afropopiga Vampire Weekend spelade tidigare under dagen, den att vara ute i god tid för att ha en chans att se bandet man vill se, har jag kamperat en bra stund där någonstans i mitten av folkhavet framför utomhusscenen i väntan på festivalens stora höjdpunkt: MGMT. Jag är nervös. Den här spelningen får bara inte floppa, inte när jag så abrupt missade Band Of Horses dagen innan.

En annan liten fundering som ligger likt en illmarig liten gnagare och gnager runt hjärtat är funderingen på hur det produktionstekniska soundet på debuten ”Oracular Spectacular” ska gestalta sig med enbart två slynglar från Brooklyn, New York på scenen. Lösningen är lika enkel som den är genial, det låter inte som på skiva och det är inte bara två slynglar från Brooklyn, New York på scenen; MGMT är dagen till ära ett helt band.

Vilket är något av det absolut bästa som kunde hända. Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden (vilka namn sedan!) lyckas tillsammans med sina kamrater ta låtarna från ”Oracular Spectacular” till en helt ny nivå, istället för det rumsrena soundet som återfinns på debuten har nu hela 70-talets flumrockscen letat sig in soundets hos bandmaskinen MGMT. Det är häftigt att se ett så ungt gäng förvalta musikarvet så väl, utan att för den sakens skull förlora den nyfikenhet och originalitet som ändå finns på ”Oracular Spectacular”.

Hur imponerad jag än är att få höra betydligt mer bluesiga toner i The Youth, och betydligt mer gitarrdriv än brukligt i sköna Electric Feel är det en låt jag helst av allt vill höra oförändrad… Jag vidhåller att Kids är en av 2008 års bästa låtar alla kategorier. Men den kommer ju aldrig. MGMT spelar sitt set, sedan går de av. Jag blir vinterkall i magen. De måste ju komma tillbaka? Ben Goldwasser kommer tillbaka. Likaså Andrew VanWyngarden. Ben har virat in sig i något slags afrikanskt tygstycke. Sedan drar Kids igång, som backtrack! Jag tror aldrig att jag blivit så glad i hela mitt liv för att höra ett stycke backtrack. Allmän allsång till en snudd på sinnessjukt bra låt, kan det bli bättre? Nej.