Joyzine

[stäng]

Fem korta

The Scaramanga Six

Fem korta frågor till Steve Morricone, sångare och basist i brittiska rockbastarden The Scaramanga Six…

Hur skulle du beskriva bandet för en person som varken hört eller sett er?
Vi har alltid betraktat oss själva som en popgrupp, men en ond version av en sådan. Det är alltid svårt att sätta fingret på en exakt beskrivning av vårt sound, men om du tänker dig Scott Walker som sjunger för The Stranglers eller Tom Jones som frontman i Motörhead kommer du ganska nära. Precis som våra skivor är våra liveshower fåniga, bombastiska och oerhört fängslande. Vi strävar efter att lämnade varje publik överväldigad på ett eller annat sätt och garanterar en oförglömlig upplevelse.

Jag har förstått att ni varit här i Sverige två gånger i år, vad gjorde ni här och vad tyckte ni om det?
Det har varit ett stort nöje för oss att komma över och spela för er svenskar i år. Första showen vi gjorde var på den fantastiska festivalen Peace & Love i Borlänge, ett mycket bra första gig att göra på svensk mark. Förutom att vi gjorde en riktigt bra spelning blev vi mycket väl omhändertagna och till och med inbjudna till en av stadens invånare där vi introducerades till delikatesserna surströmming och snaps. Det andra giget var på ett mycket mindre evenemang kallat Möllevångsfestivalen i Malmö, vi spelade mitt i en nöjespark och det var grymt kul. Uppenbarligen var vi det första brittiska bandet de någonsin hade bokat…jag vill gärna tro att vi inte kommer att vara det sista.

Vad tycker du om musikscenerna i England och Sverige om du skulle jämföra dem?
Man kan minst sagt säga att vi är bortskämda med valmöjligheter här i England, kanske har vi rent av för mycket att välja på. Den brittiska musikscenen är helt galen, det verkar som om man inte kan kasta en hög med skit nu för tiden utan att den träffar åtminstone en musiker. Däremot är de artister som är bra och innovativa ganska lätträknade, det är tusen och åter tusen fler som producerar fullkomligt tanklös, ooriginell smörja. Det frustrerande med den brittiska scenen är att det inte nödvändigtvis är de bästa banden som får störst del av strålkastarljuset. Att göra briljant och tidlös musik eller ge fascinerande konserter är inte vad som sätts i första rummet här, den gamla klichén att det handlar mer om vilka du känner snarare än vad du gör är väldigt sann. Att ta sig fram på den brittiska marknaden är en väldigt hård nöt att knäcka.

Min erfarenhet av den svenska scenen är väldigt begränsad, men det tycks som om Sverige är ett av få länder som regelbundet producerar lysande band som lyckas slå sig in på den brittiska marknaden. Det finns ett speciellt sound som är ganska glatt och snabbt som associeras till svenska grupper oberoende av musikstil. Det verkar för mig som om Sverige ännu inte lider av att marknaden är så oerhört mättad som här, så det är möjligt att band hos er har större möjlighet att åstadkomma mer över en längre tidsperiod. Det svenska folket verkar heller inte lika blasé när det kommer till att ta till sig ny musik, vilket naturligtvis är bra för egensinniga independentartister som oss.

Vad erbjuder er hemstad Huddersfield för inspiration när det kommer till musikskapande?
Ingen av oss kommer egentligen från den här smutsiga staden i norr, bandets kärna härstammar från kuststaden Weston-Super-Mare i sydväst, vilket inte kunde vara mer annorlunda. Vi sticker verkligen ut från mängden här uppe, vilket faktiskt är något vi är stolta över. Jag tror att det är stadens jordnära och beslutsamma känsla som har hjälpt oss att utveckla oss själva till den raka motsatsen. Vi strävar efter att vara en motsträvig bunt rövhål så fort tillfälle ges och folk här uppe blir konstant överraskade över vilket liv vi ställer till med.

De flesta banden lockas naturligtvis till London vid en viss punkt i sin karriär, men vi insåg snabbt att gatorna där är fulla av falska lockelser och bestämde oss för att stanna kvar här uppe i norr. Levnadsstandarden är mycket bättre och här kan vi fortsätta leka med vårt unika sätt att angripa popmusik helt opåverkade av alla de trender som många band i de stora städerna sugs in i.

Vilka är de fem mest överskattade albumen i musikhistorien?
Bra fråga, jag tycker att det finns väldigt många, men jag kommer nu att offra följande heliga kor:

The Beatles – ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”. Okej, skivan har några få grymma spår och en banbrytande produktion, men bästa album någonsin som det konstant blir utsett till i omröstning efter omröstning? Hur kan ett album som innehåller något så uselt som Ringo Starr sjungandes With a little help from my friends vara så briljant? Letar du efter epokgörande album från 60-talet är Velvet Undergrounds första album en betydligt viktigare tungviktare.

The Stone Roses – ”S/t”. Den här skivan tillskrivs ofta en smått religiös betydelse i Storbritannien, men lyssna en gång till och du kommer inse att den är daterad, inkonsekvent och rent av seg i vissa partier. Den där gitarrstilen går mig dessutom på nerverna.

Oasis – ”Definately Maybe”. Den här skivan är skyldig till att ha utlöst en aldrig sinande ström av värdelösa pojkband här i Storbritannien. Band helt utan en enda originell idé, eller några hjärnceller heller för den delen.

Radiohead – ”OK Computer”. Jag erkänner att det här är ett briljant album, men vad som slår mig är att det har blivit som ett testamente för en miljon nedstämda band som använder det som bibel och sen gör det hela mycket sämre. Radiohead är ansvariga för väldigt mycket.

The Sex Pistols – ”Never Mind The Bollocks”. Ett bra pubrockband gjorde en minst sagt ointressant platta. Visst skulle John Lyndons nästa band Public Image Ltd. komma att göra några helt fantastiska skivor, men för de bästa och mest banbrytande skivorna från den här eran borde vi se till band som The Stranglers, Magazine, XTC och så vidare.