Joyzine

[stäng]

Krönika

Hultsfreds vassaste band 2007

Det är en dryg vecka kvar tills det smäller i Småland och här bjuder Joyzine på en favorit i repris. Vad ska ni egentligen lägga ert krut på att se när ni masar er ut från campingen och in på festivalområdet? Här tipsar vi er om de viktigaste banden på 2007 års upplaga av Hultsfredsfestivalen. I ett till synes ganska skralt utbud är det följande konserter ni ska se till att inte missa!

Christian Stenbacke tipsar

1. The Jai-Alai Savant
Discopunk, punkfunk och dansrock, kärt barn har många genrebeteckningar. The Jai-Alai Savant är allt det där. Svängigt är bara förnamnet. Rockgitarrer blandas med bevingad sång som drivs fram med ett intensivt baktaktstrummande. Det går helt enkelt inte att stå still! Dessutom är ett genuint affro alltid respekt. Missa inte.

2. You Say Party! We Say Die!
Ingen festival är komplett utan ett kanadensiskt svårindieband som är i ropet. You Say Party! We Say Die! handlar förvisso inte alls som svårindie, här är det energisk party-new wave som gäller! Tänk svenska Lovs Is All och du är på rätt väg. Nåde den som står still när You Say Party! We Say Die! står på scenen, då är du antingen döv eller saknar all form av taktkänsla.

3. Razorlight
Ödets ironi att vara mest känd som Kirsten Dunsts pojkvän, trots att man frontar och spelar i ett av Englands mest hypade band, eller vad säger du Johnny Borell? Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om vad grabbarna i bandet håller på med utanför musiken, så länge de fortsätter att leverera den mest uppkäftiga och kaxiga indierock som skådats på denna sidan Atlanten sedan Oasis var bra på riktigt, då är jag nöjd.

4. Taxi, Taxi!
Få har väl lyckats undgå att höra talas om enäggstvillingarna Miriam och Johanna Eriksson Berhan och deras gemensamma projekt Taxi, Taxi! Man tror faktiskt att det är för bra för att vara sant. Mjuk, suggestiv drömlik musik som sveper med dig bort någon helt annanstans. De må vara unga, de må ha utseendet med sig, men musiken herregud!

5. Justice
”Internet killed the Radiostars”. Så stod det att läsa på en T-shirt i videon till den sjukt dansanta låten D.A.N.C.E. Smart, fräckt, hippt rent av. Om franska dansakten Justice inte redan var i ropet så blev de det definitivt efter Kanye West-incidenten på fjolårets MTV Europe Awards (då denne stormade upp på scenen och undrade vilka i helvete Justice var). Gillar du dans gillar du Justice.

6. Billy Talent
Kanadensiska Billy Talent fick ett visst genombrott med den något skruvade rocklåten Falling Leaves, en låt som kombinerar traditionellt låtskrivande med betydligt mer innovativa tankegångar. Kontraster är det väsentliga, rak punkrock blandas med betydligt lugnare partier för att sedan explodera i sjukligt smittsamma refränger. Förbered er på allsång!

7. Shout Out Louds
Shout Out Louds är tillbaka efter en helt osannolik tid som följde i kölvattnet från debuten ”Howl Howl Gaff Gaff”, och vi kan verkligen snacka om The Comeback! Bandet har nu mognat betänkligt och utvecklats till låtskrivare av rang. På scen är de ett slipat maskineri utan dess like, känslan sätts alltid i främsta rummet. Shout Out Louds är utan tvekan ett av de bästa svenska popbanden vi har just nu.

8. SebastiAn
Det finns risk för att det kan bli uttjatat, men hela den nya franska dansmusikvågen med Uffie, Justice och inte minst SebastiAn i spetsen sveper just nu över världen som en flodvåg. Helt plösligt har svettig dansmusik blivit tillgänglig för alla. Inte mig emot, vill du dansa loss hela natten lång sista natten på årets upplaga av Hultsfredsfestivalen är det Atlantis klockan 02.00 som gäller.

9. Helena Josefsson
Känner du att du behöver en dos bombasm men ändå något vackert innerst inne? Då ska du absolut ta dig tid att kika på Helena Josefsson. Till vardags finner vi henne i det soulpopiga Sandy Mouche, Helenas solodebut är dock betydligt mer av allt, mycket David Bowie och Kate Bush, men vilken debut det är! Jag lovar dig, du kommer inte att bli besviken.

10. The View
Årets dos av skandalrock. En sångare med drogproblem, handplockade av strulputten nummer ett Pete Doherty (som själv gjorde skandalsuccé på Hultsfredsfestivalen förra året), och sådär lagom uppskrivna i England. Debutplattan nådde i alla fall första platsen på albumlistan, hur är det man brukar säga? Ingen rök utan eld? Slynglarna från Glasgow kan nog vara värda ett besök ändå.

Mikael Mjörnberg tipsar

1. As I Lay Dying
Unearth ställde in, det tyckte jag var synd. Men så presenterades As I Lay Dying som ersättare och allt var frid och fröjd igen. Ja, rent av bättre. När gruppen lanserades i Europa för första gången, med albumet ”Frail Words Collapse” 2003, var de en frisk fläkt på en melodiös metalscen som trampade vatten. De visade med råbarkad pondus hur man korsade hardcore med metal utan att det blev lam metalcore av det hela. Uppföljaren ”Shadows Are Security” var inte fullt lika bra, men gruppens liverykte borgar för att Teaterladan kommer att sprängas.

2. Evanescence
Bring me to life är fortfarande, så här fyra år senare, en fantastisk låt. Going Under var också det en lysande bit kommersiell metal när den briserade, även om den inte stått emot tidens tand riktigt lika väl. Att sedan fjolårets ”The Open Door” inte alls kunde mäta sig med debuten ”Fallen” eller att Amy Lee stuvat om betänkligt i sin besättning spelar ingen roll. Att äntligen få njuta av nämnda hitmelodier på svensk mark motiverar en topplacering.

3. Tingsek
Sångrösten! Mer än så behöver jag egentligen inte skriva. Magnus Tingsek har en fantastisk röst och att han dessutom skriver riktigt bra låtar är en oerhört skön bonus. Huruvida Atlantis är en scen som skänker tillräcklig atmosfär för hans slicka soulpop ställer jag mig tveksam till, men ändock, det är obligatorisk närvaro.

4. Chimaira
Blir inte detta Hultsfreds fläskigaste konsert ska jag med stor vördnad bjuda Chimairas övermän på öl. Få band matar ut så skoningslöst tunga gitarrmattor som orkestern från Cleveland, Ohio. Vad som på debuten ”The Impossibility Of Reason” var ganska trendkänslig jänkarmetal har via ”Chimaira” och senaste utbrottet ”Resurrection” förvandlats till en vansinnig metalbastard som kommer att blåsa huvudet av er.

5. Uffie
Här trodde man att man kommit över något nytt, hett, grymt som man skulle få ha för sig själv åtminstone en liten stund. Men så började Sonic att hypa henne, plötsligt såg jag lyriska skribenter överallt över nätet och tillslut började även debattörerna på Rockpartys eget forum att hylla den franska dansprinsessan strax innan hon offentliggjordes som bokad till festivalen. Men inte mig emot, så här bra dansmusik förtjänar att slå igenom på bred front.

6. Dark Tranquillity
Som den ständiga antagonisten till In Flames har Dark Tranquillity hjälpt till att hålla den melodiösa dödsflaggan högt i Göteborg det senaste decenniet. De två gängen är förstås de bästa av polare, men de konkurrerar ändå om samma publik. Vid en krass jämförelse har In Flames de riktiga topparna, medan Dark Tranquillity alltid varit gänget som stått för genomgående kvalitet. Man vet vad man får och med gruppens klass är det sannerligen gott nog.

7. Client
Lagom till årets ”Heartland” utökades brittiska Client från att vara en duo till att bli en trio. Huruvida det kommer att höras på gruppens luftiga synthpop i liveformatet törs jag inte sia om, men en spännande liveupplevelse lär stå för dörren. De som gillar Depeche Mode lär drägla när de tre tjejerna går på scen.

8. Avatar
Den melodiösa västkustmetallens arvtagare? Många tror att det är så och jag ställer mig inte helt och hållet tveksam till påståendet. Bandmedlemmarna är precis mogna för Systembolaget men har ändå lärt sig hur man kopierar In Flames och At The Gates på lämpligast tänkbara sätt. Således ingenting som strålar av originalitet, men kvaliteten och framtidspotentialen finns redan där. Sommarens festivaler kan mycket väl vara sista chansen för dem som i efterhand vill kunna skryta om att de såg Avatar innan de slog igenom stort. Orkestern har någonting på gång…

9. Detektivbyrån
Dragspel, det kan bara bli så fel, så töntigt, så vedervärdigt när man använder sig av detta klassiska instrument. Speciellt om man i någon form av modern vidsynthet får för sig att inkorporera det i musik som långa stunder tangerar gränsen till electro. Det händer inte Detektivbyrån. Kompositionen E18 är beviset på att kombinationen är fullkomligt lysande. Övrigt tevespelsinspirerat material lär inte heller göra er besvikna.

10. Korn
Redan ifjol var Korn ett gäng som börjat kännas passé. Ändå var det en befrielse när de ställde in sin konsert och jag slapp välja mellan dem och Sveriges viktiga match i fotbolls-VM. För även om jag inte gillat en Korn-skiva helt och hållet sedan 90-talet och även om deras liveshow bitvis är ganska trött utövar de en lockelse på mig. De har genom åren betytt alldeles för mycket för att jag ska kunna avfärda dem. Med Joey Jordison (Slipknot) som sessiontrummis kan det kanske rent av bli riktigt intressant.

Foto: As I Lay Dying - asilaydying.com, The Jat-Alai Savant - Damon Locks, Chimaira - Nuclear Blast, Taxi!Taxi! - rockparty.se, Justice - Marco Dos Santos, Client - Napoleon Habeica, SebastiAn - Marco Dos Santos, Korn - Chapman Baehler