Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Sirenia
Nine destinies and a downfall, 2007
Skivbolag: Nuclear Blast
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-02-20
Hemsida: www.mortenveland.com/sirenia

Som vanligt när en skiva läcker ut i förhand gnälls det enormt i olika diskussionsforum på nätet. Så även i fallet ”Nine Destinies And A Downfall”. Metalskallar och gothkids har gråtit alternativt skrikit om att det är en dålig platta och att det är en skam att Sirenia frångått de hårdare elementen nästan helt och hållet. Jag tycker precis tvärtom. ”Nine Destinies And A Downfall” kan rent av vara gruppens bästa platta hittills.

Jag vet att jag hyllade debuten ”At Sixes And Sevens” förbehållslöst när den kom 2002. Morten Veland hade nyligen lämnat Tristania och nyhetens behag var kanske lite väl stort. Med perspektiv på skivan inser jag att den faktiskt är ganska enahanda och upprepande, att formeln var långtifrån nyskapande och egen. Men ändock, jag tycker fortfarande att det är en bra skiva. Tredje given ”Nine Destinies And A Downfall” är dock flera snäpp vassare.

Den här gången har Veland skurit ner betänkligt på growlpartierna. Det är egentligen bara ett spår, Sundown, som helt och fullt bygger på de gamla stabila gothklichéerna med brölsång och kvinnokvitter som stämningsfullt avlöser varandra. Istället har han lyft fram Monika Pedersens sång som bär upp plattan på ett nytt sätt och snarare satsat på rock än goth i komponerandet. Jag gillar det.

Tro nu inte att Veland och hans grupp lämnat gothscenen och dess influenser bakom sig. Även det här tredje albumet bygger på stora orkestrala arrangemang, operettbombasm och svulstiga tårdrypare till gitarrer. Men Sirenia har strävat bort från det klyschiga beauty and the beast-tema som annars sitter som en fuktig etikett över hela genren. ”Nine Destinies And A Downfall” är definitivt goth, så det både räcker och blir över, men den bär mer av en skön rock n’roll-känsla.

Belackarna på nätet får gärna fortsätta gnälla över att Sirenia gått vidare och lämnat det hårdaste bakom sig till förmån för lite mer lättillgängliga tongångar. Själv är jag bara nöjd över att de utvecklats till ett gothgäng som inte nödvändigtvis låter som alla andra.