Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Wild Beasts
Accelerator, Stockholm
2008-06-24
Av: Johannes Ådén
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: www.wild-beasts.co.uk

En del säger att Wild Beasts är det nya Arctic Monkeys eller Franz Ferdinand. Struntprat, säger jag. Wild Beasts liknar inget annat. Förvisso har de spelat in hos Tore Johansson i Malmö, precis som Franz Ferdinand. Dessutom är de bolagskompisar med de samma, men där tar likheterna slut.

Anledningen? Hayden Thorpe, sångare i bandet, har den egendomligaste rösten sedan Antony Hegarthy i Antony & The Johnsons. Liksom den nyss nämnda använder han sig av en falsett med mesta möjliga vibrato påslaget. Ena stunden är den rivande i öronen, den andra sammetslen. Möjligtvis är det Wild Beasts största tillgång men även deras värsta fiende. Allt koncentreras nämligen kring Haydens röst. Det spelar faktiskt inte någon roll om han slår av falsetten i någon vers; den är lika närvarande ändå, och framträdandet blir plastigt, utan kontraster och fler dimensioner än en finns inte. Dessutom händer det knappt något på scenen. I princip är några knäböjningar den enda rörelsen från dessa ”vilda bestar”.

Inget ont som inte för något gott med sig dock. Funksvänget i Brave Bulging Buoyant Clairvoyant borde ha fått vem som helst att röra på sig, men publiken står – som för det mesta på den här festivalen – still. Kanske har de ont i lederna, vad vet jag? Fast ja, en låt gör ju ingen konsert (även om Ulf Lundell säkert tycker det). Trots de sporadiska jangliga gitarrerna, post-punkigheten och den bästa brittiska dialekten så lyckas inte Wild Beasts charma mig. Alla låtar flyter ihop till en, och i centrum står alltid Haydens lika fascinerande som avskräckande röst. Nej, det här var en sådan konsert där jag mest stod och tittade på vad andra gjorde. Där fick han ett sms och där försöker hon få kontakt med sin kompis på andra sidan lokalen. Spännande.