[stäng]

Gardenian Sindustries, 2001 Skivbolag: Nuclear Blast Av: Mikael Mjörnberg Publicerad: 2001-10-10 Hemsida: www.myspace.com/gardenian

---

Töntiga låttitlar, det är det första jag tänker när jag får tag på denna utgåva signerad Gardenian och producerad i Abyss hos Peter Tägtgren. Titlar som Doom & Gloom, Sonic death monkey och Scissorfight får varken en riktig metalskalle eller en fjunig popmes att nicka gillande.

Nu är det dock på det viset att man inte ska döma en skiva efter vad låtarna heter. Gardenian är dock inget att hänga i julgranen musikaliskt heller. I bookleten droppar de namn som In Flames, Hypocrisy, Dark Tranquillity och Headplate, något som bådar gott. Blandningen av dessa förebilder blir dock på gränsen till vedervärdig och jag är inte det minsta imponerad.

För det första förstår jag inte meningen med att låta låtarna springa iväg till längder kring sex minuter, när det hade varit lika bra att hålla dem nere runt tre-fyra. Man hinner tröttna på låtarna både två och tre gånger innan de äntligen tar slut. För det andra har sångaren en vedervärdig röst. Han försöker sig på allt från sång i stil med James Hetfield (Metallica) till dödsmetallgruffande och ingenting fungerar. Några få partier med skönsång kan få mina öron att gillande spetsas, men det är ytterst sällan. Dessutom finns det en tredje anledning som gör att jag kräks på Gardenian. Som trummis är jag fixerad vid trumljud och här tycker jag att bandet misslyckats fatalt. Musiken de producerar är trots allt ett försök till death metal. Då går det inte att stämma trummorna så mjäkigt att det låter som neometal piskande. I den sistnämnda musikstilen passar den sortens stämning Gardenian har utmärkt, men på "Sindustries" låter det så malplacerat att jag nästan börjar gråta.

Som om det inte räcker med de saker jag redan klagat på saknar Gardenian det allra mest grundläggande. De kan helt enkelt inte skriva låtar. Riffen är ointressanta, låtstrukturerna ruskigt tråkiga och låtarna är genomgående helt befriade från hookar. Inte en enda ton sätter sig på hjärnan hur mycket man än lyssnar på skivan.

Jag hittar tre väldigt korta ljusglimtar på den här skivan. Det sju (!) sekunder långa trumintrot på Courageous är riktigt fräscht. I låten Heartless finns en liten kort sångbit som jag uppskattar och Sonic death monkey har ett skönt intro. Och okej, skivan har faktiskt en bra titel. Men annars är detta skit, skit och åter skit som jag inte tänker ägna mer tid åt att kommentera.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer