Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Cure
Hultsfredsfestivalen
2012-06-15
Av: Jesper Robild
Publicerad: 2012-06-18
Hemsida: www.thecure.com

Jag undrar om inte The Cures enda Sverigespelning i år är den längsta jag någonsin närvarat vid. Liksom många andra gamla rävar har de ju en enorm låtskatt, och med tanke på hur mycket materialet har skiljt sig under åren måste ju både pop- och emokidsen, syntharna och de gamla överlevande gotharna få höra sina favoriter. Och minsann, bandet har bestämt sig för att bjuda alla på godis. Två och en halv timme klockar jag, och solen har för länge sedan gått upp när tonerna av Boys Don’t Cry avslutar kvällen.

53 år gamla Robert Smith må se ut som en gammal tant, men han har samma frisyr och låter precis lika vemodig och silkeslen som på sjuttio- och åttiotalet. Hitsen är förstås på plats, utsprida över konserten – Friday I’m In Love, Just Like Heaven, Love Song och Lullaby framförs allt annat än pliktskyldigt. Det uppstår en underbar kontrast när One Hundred Years kommer som en gothkanyl rätt in i blodet, och kreerar en definitiv topp som säkert får många nyinvigda att rycka till.

The Cure var nog det sista av mina favoritband att pricka av från ”att se-listan”. Och det är en fantastisk upplevelse att få bevittna dessa gamla män framföra halva sin diskografi (nåja) helt utan att låta gamla och ointresserade. Med tanke på att Smith får ropa tillbaka folk innan de avslutande låtarna var det nog en och annan som inte höll med mig fullt ut. Men att klockan är halv fyra är ingen ursäkt. Att missa ett av historiens bästa encorespår, Close To Me, är verkligen att slänga pengarna i sjön.

Om det skulle finnas något litet smolk i den svarta bägaren är det banne mig inte bandets fel. Ljudet försvinner i From The Edge Of The Green Deep Sea vilket krossar hela stämningen. Hade vi dessutom bytt plats på två långa låtar, det vill säga fått Disintegration istället för Wrong Number hade jag verkligen… äh, det var inget. Tack Hultsfred!