Joyzine

[stäng]

Intervju

Black Label Society

Zakk Wylde var 21 år och ett blont yrväder när den redan då legendariske Ozzy Osbourne tog honom under sin vinge 1988. Nu, 22 år och totalt 16 studioalbum senare, är Zakk tillbaka med sitt eget band Black Label Societys nionde platta. Med en delvis ny livsstil och en gnutta revanschlust förväntar jag mig att herr Wylde ska dra fram den gamla klyschan ”Det är det bästa jag gjort!”, men...

– Jag tål inte folk som hela tiden säger att deras senaste platta är den bästa de gjort! Faktum är att jag älskar alla mina plattor. Att välja en favorit är nästan omöjligt och helt ärligt skiftar det hela tiden, det brukar bli den jag lyssnat sönder minst för tillfället. Jag menar, varje gång jag går in i studion försöker jag göra det bästa jag kan och vet just då. Man kan säga att varje platta är ett avstamp i tiden, "Så här bra var jag då". Målet är alltid att göra saker och ting lite bättre än förra gången och ofta lyckas man. Vad jag däremot kan säga helt säkert är att "Order of the Black" är den ljudmässigt bästa platta jag gjort hittills.
Det förbättrade ljudet beror inte bara på att dagsformen är bättre, utan även på att plattan spelades in i Zakks egna, helt nya, studio The Black Label Bunker.
– Vi spelade in och mixade allt där. Jag och JD (John DeServio) producerade och Adam Klumpp mixade. Det är otroligt skönt med friheten det innebär att ha sin egen studio, både vad gäller tid och pengar. När vi kände oss klara skickade vi tejperna till George Marino som mastrade plattan. Det kändes verkligen som en perfekt arbetssituation på alla sätt och vis.

Mer än ett heltidsjobb
Arbetsnarkomanen Zakk Wylde nöjer sig föga förvånande dock inte med att bara spela in sin egen musik i den nya studion. Nej, han ska dra igång ett skivbolag och producera både egna och andras artister. Zakk själv säger att han jobbar 25 timmar om dagen, åtta dagar per vecka, 366 dagar per år, något som inte minst bevisas av de otaliga projekt som finns kring Black Label Society.
– Jag måste ha något nytt att sätta tänderna i hela tiden, annars börjar jag klättra på väggarna efter fem minuter. Förutom allt runt bandet och studion så ska jag öppna restaurang också. Jag har också börjat kolla lite på det här med att skriva filmmanus och regissera. Och så kommer det en bok snart! Det dyker alltid upp något nytt under Black Label-paraplyet. Det finns inga lördagar eller söndagar, Black Label är mitt liv, skrattar Zakk nöjt.
För ganska exakt ett år sedan fördes Zakk akut till sjukhus, där man konstaterade blodproppar i benen. Läkarna ordinerade ändrade levnadsvanor och blodförtunnande medel, vilket bland annat innebar att Zakk tvingades sluta dricka tvärt, något som visade sig vara lättare än han själv trodde.
– Läget var allvarligt ett tag, enligt läkarna kunde jag faktiskt ha dött, men nu tänker jag knappt på det. Vissa saker känns nya eller främmande när man inte dricker, men ska jag vara helt ärlig så märker jag mest av att jag varit sjuk genom att jag tar några extra vitamintabletter varje morgon.

Black Label Society Ond, bråd död
Samtalet glider in på dödlighet och vi pratar om Peter Steeles alltför tidiga död, och naturligtvis om Zakks gamle chefs efterträdare i Black Sabbath, Ronnie James Dio.
– Jag var på Dios begravning. Ronnie var verkligen fantastisk. Begravningen var väldigt fin och välbesökt, alla var där. Ronnie var världens trevligaste och gav alltid allt, ända fram till dagen han avled. En helt otrolig röst, verkligen. Han kommer verkligen att saknas.
Tråkigt nog dog även Zakks pappa tidigare i år, något gitarristen avhandlar i vackra January på nya plattan.
– Den är den mest känslosamma texten på nya plattan. Jag skrev den kort efter min pappas död den 19:e januari. Det var tungt.

Hellre krig än brudar
Just texterna är intressanta när det gäller Zakk Wylde. Den person man möts av rent fysiskt är en bullrig, hårig, läderklädd 40-plussare som skrattar och skämtar så mycket att man glömmer bort de stundtals väldigt mörka och känslosamma texter han skrivit.
– När det gäller texterna så inspireras jag av allt möjligt. Jag läser mycket och tittar ofta på Military Channel en hel del. Andra världskriget och religion inspirerar mig också. Och saker som händer mig i vanliga livet så klart. Många av låttitlarna får jag faktiskt från nyheterna eller från någon film. Ofta är det någon händelse eller något någon säger som känns som en uppenbar titel. Som Spoke in the Wheel till exempel. Det var den första Black Label Society-låten jag skrev och där kom titeln från en filmreplik: "I don't wanna be another spoke in the wheel". Det var klockrent!
Hämtar du någon textinspiration från dina musikaliska hjältar också?
– Well... Jag älskar 70-talsrock men sju av tio texter handlar om brudar! Som Wang Dang Sweet Poontang eller Cat Scratch Fever, skrattar Zakk. Jag älskar de låtarna och jag älskar Ted Nugent, men alltså... Det är hysteriskt roligt! Jag skulle aldrig någonsin kunna skriva något sånt! Jag får tarmvred bara jag tänker på texterna! "Rocking out on a Saturday night, she was looking smooth, I was feeling tight", nynnar Zakk och skrattar så han kiknar.
– För mig är texter något annat än bara brudar. Kolla på texterna som Geezer (Butler) skrivit i Black Sabbath. Into the Void till exempel, en vansinnigt bra text!
– Det är ju en utmaning att skriva texter, det ska sägas, att få till schyssta metaforer och så. Istället för att rakt ut säga något så kommer man på något som säger det tydligt men ändå inte alldeles för uppenbart. Man måste gnida fantasiknölarna rejält. Chris Cornell är verkligen en mästare på det där.

Black Label Society Torshammare och dödskallar
”Order of the Black” släpps med olika omslag, vad är tanken bakom det?
– Eftersom vi har olika skivbolag i olika delar av världen, tyckte jag att det kunde vara ballt att ha olika omslag beroende på var skivan släpps. Idén fick jag från Led Zeppelins "In Through the Out Door" som ju gavs ut med sex olika omslag. Ja, eller egentligen kom ursprungsidén från när jag skulle bestämma design på omslaget och tyckte att alla alternativ var bra, och så spann jag vidare på det. Det är ju alltid kul att göra något speciellt och plattan har fyra helt olika omslag: Asien-versionen är typ en asiatisk tatuering, den som ges ut i Australien och Sydamerika ser ut som en gammal sliten bok, ni i Europa har en Torshammare och ett teckensnitt som påminner en hel del om det som användes på första Black Sabbath-plattan, och USA och Kanada har korslagda spikar som går genom en Black Label-dödskallen. Alla fyra är riktigt balla!

Uppbrottet från gudfadern
Zakk Wylde var 13 år när Ozzy Osbourne släppte sin första soloplatta 1980. Föga anade de båda att de åtta år senare skulle bli viktiga pusselbitar i varandras karriärer. Zakks inträde i Ozzys band förändrade Ozzys sound dramatiskt. Zakks karaktäristiska teknik blev genast synonymt med Ozzy Osbourne. Det var ironiskt nog också det soundet som till slut, efter fem album, blev den officiella orsaken till parets uppbrott. Zakk fick via media veta att Ozzy bestämt sig för att använda en annan gitarrist på nya plattan och att orsaken var att Ozzy tyckte att hans musik lät för mycket som Black Label Society. Trots det något snöpliga slutet på deras samarbete, är Zakk inte det minsta arg, besviken eller bitter.
– Nej, nej, nej! I min värld finns det två snubbar som jag förlåter allt: min pappa och Ozzy. Jag älskar honom oavsett och är fullt medveten om att jag faktiskt har honom att tacka för allt. Utan Ozzy skulle jag inte ha de fantastiska minnena, upplevelserna och förutsättningarna som jag har. Utan Ozzy skulle Black Label Society inte finnas och utan Ozzy skulle jag inte sitta här och prata med dig.
På frågan vad han tycker om den första Ozzy-plattan på över tjugo år som inte inkluderar honom själv, svarar Zakk:
– Jag gillar den. Gus är grym, Blasko (Rob Nicolson, bas) likaså. Ozzy sjunger kanon, Gus lirar röven av sig, allt är kanon. Vi spelar med dem på Ozzfest och det ska bli riktigt, riktigt kul.

Framtiden
Så, hur ser planerna för bandet ut framöver?
– Efter Ozzfest, i september, oktober och november drar vi ut på Berzerkus-turnén runt om i USA med Children of Bodom, Clutch och 2Cents - tre band som verkligen sparkar röv. Efter det tar vi ledigt hela december och laddar inför resten av världen. Det är svårt att säga exakt var och när vi kommer att spela, det vore till exempel ballt att köra Berzerkus även i Europa, men vi får se.
Vi har under åren blivit ganska bortskämda med Black Label Society-spelningar i Sverige, kan vi vänta oss ett besök snart igen?
– Definitivt! Jag räknar med att vi spelar i Sverige nästa sommar, mest troligt på någon av alla era festivaler. Oavsett hur och när det blir så kommer vi till Sverige, var så säker!