Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Amaranthe
The Nexus, 2013
Skivbolag: Spinefarm Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-03-17
Hemsida: www.amaranthe.se

”Mer av allt” är vad man kunnat läsa både lite här och var inför lanserandet av Amaranthes andra album ”The Nexus”. Det är en klockren varudeklaration, för plattan innehåller, ja, mer av allt.

Stuket är exakt detsamma som på den uppmärksammade debuten med samma namn som bandet. Amaranthe plöjer ihop metal med schlager i en produktion som är mer plastig än organisk och sätter de poporienterade radiorefrängerna på piedestal. Som gjort för en bred publik och som gjort för att få bajsnödiga genrepuritaner inom hårdrocken att fnysa förnärmat.

Skillnaden är att ”mer av allt” inte bara betyder mer svulst (vilket det i och för sig också rör sig om här), utan också att Amaranthe dessutom gör grejen ännu bättre den här gången. Debuten hade sina stunder, men puttrade bitvis på tomgång, på ”The Nexus” snackar vi tolv hits. Förvisso stöpta i exakt samma form, men ändå tolv hits. Vem efterlyser variation när smocka efter smocka av tungt uppbackade melodikarameller träffar anletet?

Allt har skruvats upp ett snäpp den här gången, från låtarna, till produktionen och bandets insats. Jag har svårt att svara på om det beror på att hans roll tonats ner eller att han gör en mycket bättre insats på den här plattan, men Jake E. Lundberg som på debuten bitvis var provocerande slätstruken framstår i en mycket bättre, rent av tilltalande, dager här. Att de två andra vokalisterna, Elize Ryd och Andreas Solveström, är top notch inom sina respektive gebit behöver väl knappast tilläggas. Det är ett fastslaget faktum vid det här laget.

Summa summarum är att när Amaranthe låter catchy metal möta ännu mer catchy schlagerfestival på det här viset blir slutresultatet så medryckande att man inte kan bli annat än lycklig. Titelspåret är en så extrem brottarhit att bandet utan omsvep kommer undan med att stjäla sluttakten från In Flames Take This Life rakt av.